Huvudtext

Från: Åke från Åstol.

Åke: Knut Agnred.
Åkes son, Sigvard: Per Fritzell.
Åkes fru, Hulda: Kerstin Granlund.
Ivar: Jan Rippe.
Lärare: Anders Eriksson.
Berättaren Egon: Claes Eriksson.
Fiskargubbar: Thomas Hedengran och Bröderna Knäck.

Foton: Björn Edlund

Berättaren:
Hej hej, hej allihopa och hjärtligt välkomna. Jag heter Egon och kommer från Dyrön här intill och det är jag som ska lotsa er igenom en liten musikalisk saga, här ute bland kobbar och skär. Jag har just klivit iland på den idylliska ön Åstol, som många inte trodde fanns men som finns och ligger som en liten juvel, ett smycke, en pärla, mitt ute i det vackra Bohuslän. Här bor 300 personer ungefär och så gott som alla jobbar på öns eget sillesalteri som ligger här borta. Följ med här ska ni få se. Här lever man i samklang med elementen. Här är havet en kamrat, vinden en vänlig vän och utsattheten en inspirerande sparring partner som svetsar samman och entusiasmerar. Alla är goda, alla är glada, mycket beroende på sillesalteriet, som ger näring och glädje åt öns bofasta befolkning. Av tradition har man saltat sill här så länge man kan minnas. Man kan säga att salteriet är vad Volvo är för Hisingen, vad cigarren är för Kuba, ja de är ju också öar förresten. En som arbetar på salteriet heter Åke. Och honom ska ni få träffa nu.

Här ska vi salta sillar

Åke har ett stort varmt hjärta och ett stort varmt skägg. Åstol är helt enkelt ett litet paradis där åtstramningar, nedskärningar och vanlig allmän ondska fortfarande är okända begrepp. Här slumrar idyllen i samma säng som harmonin, i renaste lakan och på mjukaste kuddar. Men så en dag när barometern som vanligt står på vackert och måsarna flyger högt och alla är som lyckligast så händer något fruktansvärt.

En riktig fuling

Dumma, dumma extremt dumma fabrikör Ivar. Girigheten hade drivit honom att sälja sillesalteriet. Girighet va. Hade Gud velat att vi levat av penningar allenast hade vi väl varit bankomater allihopa, eller hur? På ett ögonblick var idyllen Åstol försvunnen, borta, ödelagd. Ivar hade sålt salteriet, Åkes arbetsplats. Åke som levt av det som havet gav, precis såsom hans far och farfar hade gjort före honom. Han förstod nu att den tiden för alltid var till ända. Det kanske är så illa att han måste omskola sig till någonting helt annat. Det kanske till och med är så illa att han måste flytta in till fastlandet, Tjörn. Med dessa svåra tankar sitter nu Åke, utanför sin sjöbod, och funderar. Under tiden har äldste sonen Sigvard kommit in med båten och lagt till vid bryggan. Sigvard har också skägg.

Sigvard:
Hej pappa

Åke:
Var har du vart nu, snälle Sigvard lille?

Sigvard:
Jag har varit ute och fiskat räkor till helgens smörgårdstårta.

Åke:
Jasså ja, men det är inte säkert att jag är hemma till helgen så att jag kan smaka på den goda tårtan, Sigge lille.

Sigvard:
Har det hänt något pappa?

Åke:
Ja det kan man säga lille gobben.

Sigvard:
Har du fått en tamp i propellern?

Snälla pappa flytta inte till Tjörn

Berättaren:
Stackars, stackars Åke. Han såg hur ledsen gossen blev och för ett ögonblick tvekade han.

Åke:
Att åka eller inte åka.

Berättaren:
Sa Åke. Jo han hade bestämt sig. Han ska åka. Han ska minsann visa att Åke från Åstol inte är den som ger sig i första taget. Han ska visa att Åke från Åstol är en mix av havets oberäkneliga sälta, bergens envisa fasthet, vindarnas raka intelligens. En mix som givit honom gener starka nog att föra honom ända bort till framtidens allra sista utpost. Men att bara plötsligt lämna allt detta är naturligtvis inte lätt för en sådan som Åke. Allting är förknippat med minnen. Så innan han ger sig av tar han med sig sitt vemod in i sin sjöbod för att ta ett allra sista farväl av allt som han hållit så kärt i alla dessa år.

Hej med dig Åstol

Ja, visst är det tungt när känslorna drar ut i krig till försvar mot allt som är nära och invant och tryggt och kärt. Ja visst är det tungt att då tvingas gå krassa verklighetens hänsynslösa ärenden och krossa ömsinthetens ursinniga men klent organiserade trupper. Ja visst är det tungt att ta svåra beslut, men ibland måste man. Som tur är har Åke en förstående fru som är uppdaterad och moden och som självklart inser att livet ständigt förändras, så även på Åstol. Hon gör allt vad som står i hennes makt för att stötta sin man och ingjuta mod i honom så att han ska orka ta itu med sitt livs stora förändring. Och det blev kväll den första dagen.
Och det blev följaktligen natt. Det var en av dom mörkaste nätterna i Åstols historia. Och det blev morgon den andra dagen. Ja, då var det alltså dags. Dagen var inne.
Åke steg upp. I hans huvud jonglerade hjärnan med alla tankar och möjligheter som sprungit fram under nattens drömmar. För första gången i sitt liv packade han sin bruna väska och drog omsorgsfullt igen det oslitna blixtlåset. Han klädde sig i sin fina konfirmationskavaj och sin nyinköpta keps, han kysste sin fru farväl och tog färjan in till fastlandet, Tjörn.
Där väntade en lång, lång bussresa för Åke, 7 km. Han reste och reste, reste och reste, reste och reste men så till slut, på eftermiddagen, var han då äntligen framme vid staden, Skärhamn.
Häpen stirrade Åke ut på den blågrådisiga staden med all sin sten, asfalt, betong och andra motbjudande material, så fjärran från den värld som Åke bar med sig från Åstol. Här trampade hans vilsna fötter omkring bland avgasstinkande bilar som tycktes köra omkring med varken mål eller mening. Detta måste vara helvetet!

Billist:
Idiot

Billist:
Flytta på dig

Cyklist:
Jävla skäggapa

Berättaren:
Hals över huvud flyr han snubblande och vetskrämd in i en mörk gränd, där han ensam slår sig ner i ett gammalt utrangerat bilbaksäte, mitt i en hög av icke återregummeringsbara däck, för att äta sin medhavda matsäck. Det omsorgsfullt stekta ägget på smörgåsen påminner honom om Hulda innan stadens brutala verklighet åter gör sig påmind.

Snus och cigaretter

Ja efter detta möte med Skärhamns lokale apotekare kände sig Åke stark. Han skulle varken bli eller låta sig påverkas av någon från stadslivets baksida. Med bestämda steg går han till kurslokalen. Man ska ju vidare i livet. Generationers nedärvda DNA har format en vilja som inte låter sig brytas. Åke är ingen Baumgartl som snubblar på sista hindret. Han ska gå på kurs.
Han kliver frankt in i det främmande klassrummet. Men plötsligt sviker kuraget för ett ögonblick. De andra kursdeltagarna som redan sitter vid sina platser, påminner honom obarmhärtigt om hans egen skoltid och den obehagliga främlingskap inför den bokbundna bildningen som Åke burit på i hela sitt liv. Men så känner han åter förändringens påflugna vindar blåsa i sin näsa och han sätter sig ner för att invänta sin nya framtid. Ja och plötsligt kommer den i form av en gammal OBS-lärare ifrån Bleket.

Data data data

Äntligen, äntligen blåser framgångens ystra trumpeter sina små envisa fanfarer för Åke och hans nyvunna vän lärar´n. Tillsammans jobbar dom med ett spännande framtidsprojekt, kväll efter kväll, månad efter månad, övertygade om att dom en dag ska finna burken med kakorna vars russin dom ska plocka och smaka, för att sedan förvandlas till stolta män med återvunnen resning och återvunnen frisk frustande framtidsaptit.
Men hur är livet här då på Åstol? Här blåser inga trumpeter, här hurrar inga skolbarn, här skålar inga svågrar. Här blåser vinden bara snåla vindar och livet går på sparlåga. Ingen Åke, inget salteri. Men så en dag, som ett vilseledande tecken från underjorden. Oanmäld, oväntad och förändrad, dyker plötsligt fabrikör Ivar upp igen.

Du är dum

Sigvard går iväg till posten. Varje dag har han väntat på ett livstecken från sin far, Åke. Måhända väntar honom ett brev just idag. Igår kom det inget brev, inte i förrgår heller och i tisdags bara lite gruppkorsband till hushållen. Men idag, kanske kommer det ett brev idag. Vi får strax besked. Det vore väl roligt om så var fallet. När som helst får vi besked. Vänta bara lite. När som helst.

Sigvard:
Jag har fått brev.

Berättaren:
Ja se där. Äntligen har Åke givit sig till känna. Han är förmodligen klar med sin omfattande utbildning och kommer kanske till Åstol redan idag. Vi måste ner till bryggan.

Berättaren (skriker):
Sigvard har gått brev, Sigvard har gått brev, Sigvard har gått brev, Sigvard har gått brev, Sigvard har gått brev, Sigvard har gått brev!

Vi ska sälja sill

Mina damer och herrar ni har faktiskt upplevt musikalen Åke från Åstol. Vilket fantastiskt, lyckligt slut, härligt, otroligt. Lite naivt kanske några tycker. Alla tycker ju inte om lyckliga slut. Den klassiska dramatiken är ju motståndare till lyckliga slut. I Hamlet från Hälsingör t ex där dör ju alla på slutet och nästan alla postmoderna nyskapande verk slutar i mörker och elände. Kanske skulle Sigvard skjutit sig istället. Kanske skulle Åke tagit ut skillsmässa från sin fru och ingått partnerskap med lärar´n. Det kanske skulle varit mycket mera up to date. Men så tycker inte vi. Vi tycker nämligen som Åke. Man ska se möjligheterna i livet istället för alla problem. Visst är det väl så? Ja. Eller som den gamle fine filosofen sa: Det är bättre att fylla både sillenät och datanät än att hänga bägge på tork. Jag heter Egon och kommer från Dyrön. Hej.

Tillbaka till huvudsidan