|
Från Alla ska bada.
Frans-Oskar Bryssel, greve: Per Fritzell
Eberhardt Vachs, pianostämmare: Knut Agnred
Lottan Karlsson, lotta: Kerstin Granlund
Sergeant Göransson, sergeant: Claes Eriksson
37:an Solberg, beväring: Thomas Hedengrahn
75:an Pyrén, beväring: Jan Rippe
Hilding Cronblom, advokat: Anders Eriksson.
Foto: Pelle Lund
Frans-Oskar:
När är farbror färdig med det däringa pianot? Farbror har
ju hållit på i tio år nu. Jag skulle börjat spela för
länge se'n, jag tror inte farbror kan stämma pianon, jag tror farbror
är en bluff.
Pianostämmaren:
Är inte du ett väldigt stort och äckligt barn för din ålder?
Frans-Oskar:
Jo, jag äter bra, och så gör jag inte av med så mycket
heller.
Pianostämmaren:
Min bror har en rutig pekingneser, men själv har jag bara en mops
Min mor äter feta bouillabaiser, men jag äter bara kalops.
Inte illa! Några småjusteringar, och jag kan gå hem.
Frans-Oskar:
Varför är farbror inte med i kriget?
Pianostämmaren:
Är det krig?
Frans-Oskar:
Ja.
Pianostämmaren:
Är vi med i det?
Frans-Oskar:
Alla är med, det är ett världskrig.
Pianostämmaren:
Ingen som har sagt nå't till mig. Krig! Vem fan har tid med krig när
världen drunknar i falska pianon?
Lottan:
Tjofaderittan, här kommer Lottan Larsson! Åh, vad jag är glad.
Det är så roligt att det är krig så man får komma
ut och träffa folk. Ja, vi skulle vara här inne sa översten.
Militären har annekterat slottet, sa han. Vad det nu betyder, det vet väl
inte jag, jag kan bara vara glad. Är det du som är lillgreven?
Frans-Oskar:
Ja, det är jag som bor här, mamma och pappa är inte hemma, för
de är ute och går under jorden eller vad det var.
Lottan:
Vad roligt för dig. Hur gammal är du då, som är så
tjock?
Frans-Oskar:
Tio år.
Lottan:
Det tror man inte. Du ser ut som fyrtio, minst.
Frans-Oskar:
Ja, det kanske jag är också. Det är ju inte mitt påhitt
det där med åldern.
Sergeanten:
Fröken Lottan! Sergeant Göransson anmäler sig, vi är här
nu. Är ärterna klara? Fröken Lottan är allt en riktig liten
ärta själv, förresten. En riktig liten sockerärta, tror
jag.
Lottan:
Vad gör han? Vill han mig nå't så säg det istället
för att boxas.
Pianostämmaren:
Det luktar logement! Fy fan! Är det du som är ansvarig för det
här kriget? Hälsa du din chef att jag inte tycker om krig! Jag tycker
mycket bättre om fred!
37:an:
Sergeanten, sergeanten, vi har tagit en fånge, en legosoldat!
75:an:
Vi frågade var han kom ifrån och då sa han att han slogs för
kung och Legoland.
Sergeanten:
Å, vad jag är trött på era dumma påhitt! Ställ
tillbaka den där pjäsen...
Frans-Oskar:
Det är ingen pjäs, det är min soldat som jag byggt i min tragiska
ensamhet.
Pianostämmaren:
Canada är ett land där man spelar basket! Nu är det nära,
det ser jag det.
Frans-Oskar:
Bry er inte om honom, det är pianostämmaren, han blir färdig
vilket decennium som helst.
Lottan:
Nu är ni väl hungriga, pojkar? Det blir ärter idag.
37:an:
Ärter? Jag tar hellre bönan som serverar.
Sergeanten:
Om inte 37:an och 75:an passar sig så får ni skaffa mat på
egen hand!
75:an:
Hörde du Solberg, vi får skaffa mat själva.
37:an:
Då går vi till sjön och metar.
75:an:
Har vi nå'n mask, då?
37:an:
Ja, gasmask!
75:an:
Vad tror du vi får på gasmask, då?
37:an:
Gas-ål!
75:an:
Gasol, menar du?
Lottan:
Åh, de är roliga!
Sergeanten:
Jaså, fröken Lottan finner dessa båda skälmar lustiga?
Jag kan allt också vara rolig ibland. Hör här, bara! Jag känner
en elektriker som är både på lyset och kan elen.
37:an:
Bravo, sergeanten.
75:an:
Det där var roligt.
Sergeanten:
Tyckte fröken Lottan också att det var roligt?
Lottan:
Ja, jätteroligt.
Sergeanten:
Det gläder mig alldeles kolossalt.
Lottan:
Får jag också säga nå't roligt, sergeanten?
Sergeanten:
Självklart, fröken Lottan.
Lottan:
När Karlsson våran dräng skulle mönstra inom det militära
kom han in med så fruktansvärt smutsiga fötter, så majorn
ville lära honom lite om hygien, och till slut så ställde han
honom i en balja med vatten, och så frågade han, "Förstår
Karlsson nu vad jag menar?" "Ja", svarade drängen, "Jag ska la till flottan,
kan jag tro."
Advokaten:
Jag söker unge herr greven, Frans-Oskar Bryssel.
Frans-Oskar:
Ja, det är jag.
Advokaten:
Advokat Hilding Cronholm, goddag. Vad gör ni här, förresten?
Vet ni inte att det är fred? Ja, jag hörde det på radion alldeles
nyss.
Sergeanten:
Är det fred?
Advokaten:
Ja, ni kan packa er iväg hem allihop.
Sergeanten:
Fred, herregud, vad ska jag ta mig till då?
Lottan:
Ja, var ska jag skutta omkring och vara glittrande glad nå'nstans?
37:an:
Och vi då? Måste vi hem till tanten och ungarna? Fy fan!
75:an:
Här som var så roligt!
Sergeanten:
Det var en obehaglig överraskning, det var ju ett så trevligt krig,
det här.
Advokaten:
Vad är det med er, det här är ju ett glädjebesked. Stå
inte här och lipa nu, se till att pallra er hem i stället, så
jag får tala med greven i enrum. Han där måste också
ut. Ut! Spring två varv runt huset, jag tar tiden.
Pianostämmaren:
Visa lite respekt! Jag har sorg. Det är en ton som har hängt sig.
Frans-Oskar:
Det är ingen idé att prata med honom, han hör ändå
inte vad man säger.
Advokaten:
Varsågod och sitt. Bered dig på en chock, min lille gosse. Det är
såhär nämligen, att dina föräldrar har dragit in årorna.
'Vem kan segla förutan vind'. De har monterat ner huset, som man säger
i Hultsfred.
Frans-Oskar:
Är de döda?
Advokaten:
Ja, så skulle man naturligtvis också kunna uttrycka saken.
Frans-Oskar:
Är de det?
Advokaten:
Både ja och nej. De lever, fast ändå inte, kan man säga.
Både och, helt enkelt. De blev tvungna att flytta till Sydamerika, där
de bytt kön med varandra och sedan bytt identitet. Bytt namn, adress, tandläkare,
ja allt, tills det inte fanns något mer att byta, och ingen att byta med
heller, för den delen. De lever alltså men i yttersta hemlighet.
Så om någon frågar dig så svarar du att de har helt
enkelt knäppt gylfen. Ja, förstår du mig?
Frans-Oskar:
Det är som att ha en fotboll och inte veta var den är?
Advokaten:
Ja, kanske det.
Frans-Oskar:
Och se'n när man hittar den så är det ett bowlingklot? Och då
får man inte säga att det var en fotboll förut eller att det
är mitt bowlingklot och så får man inte spela bowling med klotet,
är det så?
Advokaten:
Ja, exakt så ligger det till. Och nu är frågan, är du
ledsen för detta, Frans-Oskar, måste jag ringa en psykolog?
Frans-Oskar:
Vad skulle han göra i så fall?
Advokaten:
Prata med dig så du blir glad igen.
Frans-Oskar:
Nej, det behövs inte, jag blir inte gladare än så här.
Advokaten:
Det har fallit på min lott att meddela dig följande: Du får
ärva slottet samt en dold förmögenhet i Schweiz, men på
ett villkor: Att du lär dig spela piano. Du kan inte spela piano, eller
hur?
Frans-Oskar:
Nej, men jag ska lära mig så fort han blir klar.
Advokaten:
Det är meningen att jag ska se till att detta villkor uppfylls. Och jag
har dessutom fått i uppdrag att ta hand om dig tills du blir myndig. Eftersom
jag rent allmänt har extremt svårt för barn så har jag
ordnat en plats åt dig på en internatskola. Jag föreslår
att vi går och packar genast.
Frans-Oskar:
Vad gör man på en inte-matskola?
Advokaten:
Förutom att det då och då klibbar fast ett och annat litet
korn av bildning, så intresserar sig gossarna på en internatskola
företrädesvis för varandras könsutveckling.
[Fortsätter med 50-talet]