|
En sketch från Cyklar.
Text: Claes Eriksson
Gösta: Claes Eriksson
Berit: Kerstin Granlund
Hjärnrösten: Anders Eriksson
[Gösta sitter alldeles silverklädd på en stol och petar i en liten burk när han plötsligt hör en röst (Anders)... ]
Rösten:
Gösta.
[Gösta tittar upp men ser ingen och fortsätter som om inget hade hänt.]
Rösten:
Gösta. Hör du mig, Gösta? Det är din hjärna som vill
prata med dig, Gösta. Din hjärna! Har du glömt att du har en
hjärna, Gösta? Hallå! Gösta!
[Gösta tittar runt omkring och under stolen.]
Hjärnan:
Jag sitter inne i huvudet på dig. Det är jag som hjälper dig
att tänka, Gösta. Hallå? Gösta?
[Gösta sitter alldeles stilla med ett besvärat uttryck i ansiktet.]
Nej, det är hopplöst. Han pratar inte med mig längre. Han
har glömt bort mig. Han har inte pratat med mig sen 1985 och det är
15 år sen nu. Han behöver inte mig längre. Han behöver
inte tänka själv, allt är ju redan uttänkt.
Förr i tiden, då var han och jag kompisar. Han frågade mig
om allt. Ett plus ett, det är två - det var jag som kom på
det, Gösta! Hur man sätter ihop en byrå från IKEA. Det
hade han aldrig klarat utan mig. Hur man får in backen på en Saab
96. Det tog ett halvår att lura ut. Och sen kom vi ur garaget.
Gösta! Hör du mig? Nej, han pratar inte med mig längre!
[Det hörs ett märkligt "pling-ploing" och Gösta rycker till.]
Hjärnan:
Oj, nu ringde det på dörren. Nu kommer Berit, det är hans
fru. De bor inte ihop. Nejdå, de har var sin lägenhet för
att inte utplåna varandra mentalt. Det är så modernt så
det är inte klokt!
[Gösta öppnar dörren och in kommer Berit med sitt blåa hår och sina silverkläder.]
Berit:
Hej Gösta!
[Hon hälsar med en gest som nästan träffar honom i ögonen. Han gör samma gest fast försiktigare.]
Gösta:
Hej Berit.
Berit:
Jag har samkört våra hemdatorer och fått fram dagens program.
Gösta:
Ja, vad roligt.
[Hon tittar på någon märklig mikromojäng och läser.]
Berit:
Mmm. Först så ska vi umgås en stund så vi inte får
för lite av varandra. Sen går jag hem till mig så vi inte
får för mycket av varandra.
Gösta:
Ja det är klart.
Berit:
Då sätter vi på TV.
Gösta:
Jaså. Vad då för program?
Berit:
Humorprogram så du blir på gott humör.
Gösta:
Jaha, är det pålagda skratt?
Berit:
Varför frågar du det?
Gösta:
Annars vet jag ju inte var jag ska skratta nånstans.
Hjärnan:
Jamen, du kan fråga mig, Gösta. Så kan vi ju flabba ihop!
Berit:
Jodå, det är pålagda skratt.
Gösta:
Ja, vad skönt! En gång skrattade jag på fel ställe.
Berit:
Nej?!
Gösta:
Jo, det var så hemskt pinsamt. Jag höll på att bli vräkt
för jag störde så hemskt, så.
Berit:
Ja, ja. Under tiden som du skrattar då så ser jag på Dallas.
Gösta:
Ja, vad skojigt för dig.
Hjärnan:
587:e avsnittet.
Berit:
och sen i kväll så kommer du hem till mig.
Gösta:
Jaha. Blir det sex och sånt i kväll?
Berit:
Inte i kväll.
Gösta:
Nehe, då behöver jag inte sova middag idag.
Berit tänker efter innan:
Nej, he.
Berit:
Ja. Då börjar vi väl umgås lite då. Vi ska lyssna
på musik och träna tillsammans idag. Men det måste vara var
sin musik och var sitt träningsprogram så vi inte suddar ut varandras
personligheter, vet du.
Gösta:
Jaja, det är klart.
Berit:
Mmm.
Gösta:
Mycket att hålla reda på hela tiden.
Berit:
Ja.
Gösta:
Kommer det musik här då? Direkt ur overallen som vanligt?
Berit:
Som vanligt.
Gösta:
Jaja.
[De börjar att röra sig maskinmässigt. Fast inte ur fläcken och inte med några av dagens gymnastiska standardövningar.]
Hjärnan:
Gösta. Varför finner du dig i detta? Prata med mig så hittar
vi på nåt annat. Vad som helst. Gösta!
Du kan inte hålla på så här Gösta. Du ser ju hur
löjligt det ser ut! Vi kan ju spela Monopol tillsammans eller... leka
med Lego eller... starta en cirkus eller... rida på brinnande giraffer
eller... anmäl dig till "Bell och Bom." Bara det händer nåt,
Gösta.
Nej, han hör mig inte. Det är lönlöst. Jag ger upp! Hör
du det, Gösta? Jag ger upp!
Berit:
Nej. Nu måste jag nog gå så du inte börjar reta dig
på mig.
Gösta:
Ja, skynda dig!
Berit:
Jag måste bara bekänna en sak först.
Gösta:
Vadå?
Berit:
Min hemdator har varit ihop med en annan hemdator.
Gösta:
Jaså?
Berit:
De ska ha chips tillsammans.
Gösta:
Betyder det att det är slut mellan oss, Berit?
Berit:
Vi ska tala om det min hemdator och jag.
Gösta:
Det viktigaste är ju att din dator inte bli ledsen.
Berit:
Det tycker jag också! Vad skönt att vi är överrens.
Gösta:
Hej Berit.
Berit:
Hej Gösta!
Gösta:
Ohh!
[Den här gången blir han träffad i ögat. Berit går.]
Hjärnan:
Gösta. Nu orkar inte jag mer. Jag rymmer. Jag kan inte vara i detta huvudet
längre. Nu sticker jag, Gösta. Hej med dig. Hnggtnn. Hnggtnn. Hnnggt!
[Gösta håller om huvudet men det hjälper inte. Hjärnan rymmer med ett ljudligt "poing" och visas som en laserritad mun på en tavla.]
Hjärnan:
Åhh, vad skönt. Äntligen fri! Hej på dig Gösta!
Hur mår du?
Detta är din hjärna. Jag har rymt! Nu kan du bli boxare utan att
det gör nåt!
Hjärnan sjunger:
Vill ni se en hjärna? Se på mig!
[Gösta börjar tassa bort.]
Hjärnan:
Gösta! Vart ska du gå?
Gösta:
Ja, jag ska prata med min dator.
Hjärnan:
Ja, men du kan väl prata med mig? Skit i den jädra datorn!
Gösta:
Nej, det är så krångligt med hjärnor. Det finns inga
knappar och nån bildskärm som kom... Jag vet inte hur man ska göra
med dem. Hjälp!
[Han springer iväg.]
Hjärnan:
Vänta lite, Gösta. Gösta. Gö- Hallå! Gösta!
GÖSTA!!
Hjärnan ynkligt:
Gösta. Gösta? Gösta?? Skit!
Hjärnan till publiken:
Är det någon som vill ha en hjärna?
[Alla i publiken skrattar och ingen svarar.]
Så gott som oanvänd. Det är bara en ägare!
Nehe. Jävla snobbar. Jag får väl omskola mig till kretskort
då. Men jag gör det inte utan motstånd!
Hejdå. Njurritzs.
[Poing. Hjärnan försvinner.]