|
En monolog från Cyklar.
Text: Claes Eriksson
Monolog: Claes Eriksson
[På golvet ligger en jordskiva.]
Ja, så gick det alltså till. Människor poppade som små
vidbrända popkorn upp ur den här jordskorpan och fyllde den snart
med sin kryllande kreativitet. Hyddor byggdes, kläder syddes, mat åts,
revyer skrevs. Publik kom, skrattade, hade kul.
För redan tidigt i tidernas tidiga morgon så märkte man ju
denna människans otroliga lust att ha roligt. Ja. Det var ju därför
stenåldersmänniskorna slog varandra i huvudet med klubbor. Sånt
tycker ju många är hemskt kul än idag.
Och överallt så hittar man bevis för denna människans
obändliga lust att förlusta sig. Man kan bara se här borta
på denna tjocka, feta gavel som skjuter upp ur myllan här som ett
kanadensiskt redwood träd och bär upp denna teater, dit människor
kan komma kväll efter kväll, sitta ner en stund, ha lite kul förhoppningsvis.
Ja, man kan få ännu bättre bevis för detta om man går
nerför den här lilla, käcka, fina trappan här. Och sen
går man, på den här röda mattan och svänger smidigt
runt hörnet och går ut genom dörren här borta
. Vad hittar man då?
[Han går ut igenom dörren.]
Jo! Då störtar en imponerande syn emot en. Ett grått skimrande Odenplan där ivriga parfymerade människor centrifugeras ut i nöjesvärldens alla upptänkliga analer. De packas ihop i trånga lokaler,
[Han kommer in igen.]
parar ihop sig på svettiga dansgolv för att vakna mellan lakan de aldrig sett maken till. De spiller grogg. De fastnar i pizza, klottrar på toalettväggar: Jesus är död - Gunde Svan lever. Alltså vad hittar vi inte på för att ha lite roligt en stund, va? Överallt så drar denna kraft som en tromb över det här jordklotet och man frågar sig: Var kommer denna kraft ifrån? Varför är vi inte lyckliga hela tiden?
[Vänder sig till en i publiken.]
Du ser väldigt lycklig ut! Jag ger mig fan på att du är
från Växjö.
Det var fel? Jaja, det alldeles för många som kommer därifrån
redan. Men vi kan vara överens i alla fall - du och jag och alla andra
också kanske - om att det inte blivit riktigt så kul som det kunde
vart på det här klotet.
Det har kanske gått fel någonstans på vägen och man
skulle kanske låta Gud - eller Vår Herre som han också kallas
i intimare sammanhang - Han skulle få en ny chans. Han skulle få
göra om alltsammans från början igen och skära ett litet
fint snitt här i jordskorpan och sedan försiktigt lyfta fram en
ny gnistrande grön, härlig edens lustgård. Ett nytt varmt
skönt paradis.
Där han då kan placera sin egen speciellt utvalde favorit Adam
och låta hela skapelsen få börja om igen från början,
utan några som helst störande misstag.
Hoppas er jord blir en god jord.
Godnatt Jord.
Det här är David Attenborough, Stockholm, Världen, Rymden.