|
Från: Grisen i säcken.
Familjen Sallander:
Jan, pappa: Anders Eriksson.
Görel, mamma: Per Fritzell.
Tord, äldste sonen: Claes Eriksson.
Birger, yngste sonen: Peter Rangmar.
Familjen Armstrong:
Frank, pappa: Jan Rippe.
Bonnie, mamma: Kerstin Granlund.
Lester, sonen: Knut Agnred.
Jan:
Fan! Faan! Faaan! Görel! Vad är det med fontän? Å, den
är ju alldeles torrer. Görel! Har du stängt av fontän?
Nä det har hon inte gjort, varför skulle hon ha gjort det? Det var
ju hon som ville att den skulle spola nu när amerikanarna kommer. Det
var ju därför vi köpte den nu. Det är stopp förstås.
Postorderskit! Spola då! Spola sa jag! Nu spolar du annars så
pinkar jag på dig! Vad är det med dig, passar det inte till att
spola in min trädgård va? Det var la märkvärdigt också.
[Han bankar på fontänen med sin sko]
Görel:
Vad gör du? Går inte fontänen?
Jan:
Nä...
Görel:
Det var väl synd nu när dom kommer.
Jan:
Ja...
Görel:
Det var ju därför vi köpte den.
Jan:
Ja...
Görel:
Du har inte glömt att sätta på vattnet?
Jan:
Nä...
Görel:
Är det nåt annat fel?
Jan:
Ja...
Görel:
Går det att laga tror du?
Jan:
Nä...
Görel:
Det var väldigt synd nu när dom kommer.
Jan:
Ja...
Görel:
Vet du vad det är för fel?
Jan:
Nä...
Görel:
Håller du på att ta reda på det?
Jan:
Ha...
Görel:
Men du har väl inte hittat nåt fel än?
Jan:
Nä...
Görel:
Kommer du att göra det tror du?
Jan:
Jag vet inte det!
Görel:
Vi måste ju öva nu, dom är här när som helst!
Jan:
Ja...!
Görel:
Ja men kom då!
Jan:
Jag måste ju få igång fontänen. Den skulle ju spola
nu när amerikanarna kommer det hade vi ju bestämt.
[Tord och Birger kommer in, iklädda folkdräkter]
Tord:
Varför måste vi se ut så här?
Görel:
Därför att våra amerikanska släktingar kommer på
besök, och då tyckte pappa och jag att vi skulle ge dom ett riktigt
helsvenskt mottagande.
Birger:
Men dom kan ju tro att vi är efterblivna.
Tord:
Dom kanske tror att vi alltid ser ut så här.
Görel:
Vad ni är hopplösa, dom kommer att bli överlyckliga.
Birger:
Och den här låten, skall vi verkligen köra den?
Görel:
Ja, det skall vi göra, det är ju en sån fin gammal visa.
Jan:
Har ni fördärvat fontän?
Görel:
Nä, vi måste öva nu så att det inte blir pinsamt när
dom kommer.
Jan:
Om inte fontän går, blir det pinsamt när dom kommer, har ni
fördärvat fontän?
Tord:
Nä
Birger:
Nä
Görel:
Nu övar vi.
Jan:
Tänk om dom kommer precis när man håller på och övar
då.
Görel:
Ja, Tord får hålla utsikt vid grinden.
Tord:
Jag vet ju inte hur dom ser ut!
Görel:
Du vet väl hur amerikanare ser ut?
Tord:
Har dom också folkdräkt?
Jan:
Om dom kommer precis när man håller på och övar blir
det verkligen pinsamt.
Görel:
Jamen, Tord säger ju till i så fall.
Jan:
Han vet ju inte hur dom ser ut.
Görel:
Han får väl ha lite fantasi.
Jan:
Skall han hitta på hur dom ser ut?
Görel:
Ställ dig nere vid grinden nu Tord!
Jan:
Om dom kommer precis när vi håller på och övar blir
det verkligen pinsamt.
Tord:
Vad gör jag om dom kommer?
Görel:
Då gör du tecken till oss så vi slutar, sen kommer du hit
så vi ställer upp oss.
Jan:
Skall inte Tord vara med och öva?
Görel:
Nä, han kan ju ändå inte sjunga. Han får stå med
och röra på mun sen.
Jan:
Jaha.
Görel:
Nu börjar vi. Kan du din flöjtstämma Birger?
Birger:
Nä, inte utantill.
Görel:
Hur hade du tänkt göra då?
Birger:
Jag har noterna med mig.
Görel:
Ja men du kan ju inte hålla i noterna och spela samtidigt.
Birger:
Tord har lovat att hålla noterna.
Görel:
Ja men han skall ju hålla utkik nere vid grinden.
Birger:
Ja, det kunde väl inte jag veta att han skulle.
Görel:
Ja, då får pappa och jag öva nu, sången är ju
ändå viktigast. Kom nu Jan!
Jan:
Jag undrar om det inte är en packning som har gått här nånstans,
det är fuktigare här.
Görel:
Vi ska öva nu Jan.
Jan:
Jag kommer, jag kommer!
Jan och Görel:
"När små tulpaner i mossa
rodna och blossa
krävs inga stora ord.
När sm..."
Jan:
Kommer dom???
Tord:
Nä, nä, nä, nä, nä.
Jan:
Jag tyckte du gjorde tecken.
Tord:
Nä, det gjorde jag inte.
Jan:
Det såg så ut.
Görel:
Vi måste öva nu innan dom kommer.
Jan:
Ja men jag tyckte han gjorde tecken.
Görel:
Jaja.
Jan:
Om dom kommer precis när vi håller på och övar blir
det verkligen pinsamt.
Görel:
Ja men nu tar vi den igen.
Jan:
Gör tydligt tecken Tord och inte som du gjorde nu.
Tord (argt):
Jag gjorde inget tecken nu!!!
Jan:
Nä just det.
Görel:
Nu övar vi.
Birger:
Ja men nu vill jag vara med och öva också.
Görel:
Ja men kan du inte försöka att hänga med lite försiktigt,
utantill?
Birger:
Ja men det går ju inte.
Jan:
Skall vi öva nu eller skall vi vänta tills dom kommer?
Görel:
Försök!
Jan och Görel:
"När små tulpaner i mossa
rodna och blossa
krävs inga stora..."
[Birger spelar fruktansvärt falskt på flöjten]
Jan:
Ska det vara så där?
Birger:
Nä...
Jan:
Om det inte skall vara så där, varför spelar du så då?
Birger:
Spelar fel.
Jan:
Det förvillar väldigt när du inte kan spela rakt.
Görel:
Rent.
Jan:
Vad säger du?
Görel:
Ja du menar "spela rent".
Jan:
Ja...
Görel:
Vänta tills du får noterna Birger.
Birger:
Ja men jag måste få öva.
Jan:
Kommer dom?
Tord:
Gjorde jag tecken nu igen?
Görel:
Vi tar den igen.
Jan och Görel:
"När små tulpan..."
[Birger fortsätter att spela falskt på flöjten]
Jan:
Nu är du tyst Birger. Annars tar jag flöjten och stoppar upp den
i fåtöljen på dig.
Görel:
Vilken fåtölj?
Jan:
Ja, det kan du fundera på Görel! Ja nu sjunger vi här, ha.
Jan och Görel:
När...
Tord:
Nu kommer dom!!! Dom kommer nu!!!
Jan:
Nu? Vi har ju inte hunnit att öva.
Görel:
Ja, vi får försöka iallafall. Håller du noterna till
Birger?
Jan:
Och fontän som inte spolar!
Görel:
Är ni klara?
Jan:
Ja.
Jan och Görel:
"När små tulpaner i mossa
rodna och blossa
krävs inga stora ord
När små tulpaner i mossa
rodna och blossa..."
Frank:
Bravo! Fin sång! Har ni gjort den själva?
Jan:
Ja, den är inte färdig än.
Frank:
Nä, det gör inget, vi kunde inte vänta.
Görel:
Det är en gammal svensk folkvisa
Jan:
Ja, just det. Det är en gammal norsk fångvisa.
Görel:
Öhh, ja, jag hade för mig att din farfar alltid sjöng den för
dig när du var liten.
Jan:
Ja, du sjöng ju alltid den för farfar när han var liten.
Görel:
Ehh, ja, så nu när du äntligen kommer hem till Sverige för
första gången så tänkte vi att det vore roligt för
dig att få höra den.
Frank:
Nä, det var inte för mig farfar sjöng, det var för Bonnie.
Bonnie:
Nej, det var inte farfar, det var Jerry Wyler. En av pappas friends. Och det
var inte den här sången, det var "Love me tender". Och jag var
inte så very liten alls.
Frank:
Hej förresten, Frank Armstrong, Illinois, USA.
Jan:
Jan Sallander.
Frank:
Pleased to meet you, Jan. Det här är min fru Bonnie, och vår
son Lester.
Jan:
Ja, det här är min fru Görel, och Tord och Birger, våra
söner. Vi var inte riktigt klara med sången.
Frank:
Åh vad jag är törstig, vad får vi att dricka?
Görel:
Jag vet inte. Är ni törstiga?
Frank:
Ja, det är klart.
Bonnie:
Jag vill ha en dry martini.
Frank:
Ja, jag tar en bourbon.
Bonnie:
Vad ska du ha Lester?
Lester:
Coke!
[Tystnad]
Frank:
Ja, Coca Cola alltså, inget annat.
Görel:
Jaha. Hämta du det, Tord.
Frank:
Vi har en present med oss. Det är en popcornmaskin. För det har
ni väl inte i det här landet?
Görel:
Åh, vad trevligt. Popcorn som vi äter lite då och då...
Bonnie:
Dom här kläderna som ni har på er, det är såna
här... ehh... ehh... ja, vad heter dom?
Görel:
Folkdräkter.
Bonnie:
Ja, folkdräkter heter dom, ja. Ja, dom är ju så fantastiskt
fula. Det är ju inte klokt vad folk spökade ut sig förr i världen.
Dom hade ju ingen smak alls. Tycker du inte också det, Frank? Ja men
titta på Görel där borta.
Frank:
Jo, men det var kul att ni klädde ut er för att spexa till det lite
för oss. Du Jan, vad är det där?
[Han pekar på fontänen som fortfarande inte spolar]
Jan:
Åh, det där är en fontän.
Bonnie:
Nä, du måste ta ett kort på dom Lester. Ja, ni ser ju för
roliga ut där ni står.
Frank:
Jag har en sån där också, men den sprutar vatten.
Jan:
Ja, den spola igår.
Görel:
Det är en väldigt fin gammal tradition med dom här kläderna.
Jan:
Ja, den här hatten till exempel, det är en konfirmationshatt från
1700-talet. Den har både pappa, farfar och jag konfirmerats i.
Frank:
Jaså, det är därför den är så jävla stor.
Jan:
Nä, det var för att vi skulle ha nånting att växa i.
Birger ska få den nu när han konfirmeras. Men eftersom han är
yngst, så får han ha sin gossebollmössa så länge.
Görel:
Ja, och jag har en så kallad käringhätta som jag fick av min
mor när jag gifte mig. För enligt traditionen här i Värmland
så blir man kärring när man gifter sig.
Bonnie:
Ja, det är väl tur att utvecklingen går framåt, hemma
opererar vi varenda käring så fort vi känner lukten av dom.
Ja, men ställ upp er nu så får Lester ta kort. Men vänta,
jag måste ju va med också. Vi måste ju visa Coleman's vilka
roliga släktingar vi har, eller hur Frank?
Frank:
Ja, dom skryter ju alltid med sin släkt.
Jan:
Ja, apropå släkt, jag måste få fråga en sak.
Jag tänkte på det här med Armstrong, namnet alltså.
Det är inte så, händelsevis, att det har nåt att göra
med han...?
[tystnad]
...den första människan på månen...
[tystnad]
...Neil Armstrong...
[tystnad]
Jag menar om ni, alltså högst eventuellt då förstås, skulle råka vara släkt med honom på nåt sätt. Ja, det är ju samma namn, ett ganska ovanligt namn också, och om det är på det viset så skulle jag kunna ha lite nytta av det faktiskt. Jag är nämligen lärare på högstadiet. Och nu i dessa rymdorienterade tider så skulle det kunna rendera mig en hel del imponerande pondus att så här gratis... inbillar jag mig. Eftersom att även jag då, i så fall också skulle kunna råka vara släkt med, med denne Armstrong. Är ni släkt med...?
[tystnad]
Är ni, ni släkt med, Neil.. Neil Armstrong...?
[tystnad]
Han som... Han som åkte... Han åkte ju upp först... Dom var ju, dom var ju tre där...
[tystnad]
Dom var ju.. Neil...?
[tystnad]
Han gick av först...
[tystnad]
...på månen...
[lång tystnad]
Ska det va en bulle? Ja, varsågoda att ta för er då.
[Tord kommer in med tre Coca Cola]
Frank:
Och min bourbon? Var är den?
Tord:
Sa du inte "Coca Cola, inget annat"?
Frank:
Är pojken dum i huvudet?
Bonnie:
Ja, du är inte hemma nu Frank, här dricker man tydligen Coca Cola.
Frank:
Ja, det förstår man ju att din farfar flyttade härifrån.
Görel:
Nä men jag trodde det var din farfar som kom härifrån.
Frank:
Nä, det var Bonnies, min farfar kom från Värmland.
Jan:
Det här är Värmland.
Frank:
Gick den igår sa du?
Jan:
Ja...
Frank:
Du kan ha fått sork i pumpen.
Jan:
Jaså, är det farligt?
Frank:
Nä, bara för sorken.
Bonnie:
Ja men hur är vi egentligen släkt allihopa? För det är
vi väl?
Görel:
Jo, 1892 utvandrade min morfars bror, Eskil Andreas Andersson, till Amerika.
Han tog sig namnet Armstrong och blev så småningom farfar till
Frank.
Frank:
Nä, det var Bonnies farfar som kom härifrån, min farfar kom
från Värmland.
Jan:
Det här är Värmland.
Frank:
Drar den mycket vatten den där?
Jan:
Normalt...
Frank:
Men nu drar den väl ingenting?
Jan:
Nä...
Bonnie:
Ja men min farfar kom väl också från Värmland? Var skulle
han annars ha kommit ifrån?
Frank:
Ja, han var iallafall väldigt noga med svenskan. Idiotiskt egentligen,
Lester kan ingen svenska. Vi tyckte det var meningslöst. Det är
snart ett dött språk. Hur många bor ni här egentligen?
Jan:
Här, vi är fyra.
Frank:
Fyra miljoner?
Görel:
Nej, vi är fyra i familjen.
Frank:
Jag menar i Sverige. Hur många är ni?
Görel:
Åtta.
Frank:
Stycken?
Jan:
Åtta miljoner!
Frank:
Jaha, så många? Och ändå hör man ju aldrig talas
om er. Vad gör ni här egentligen alla åtta miljonerna? Sitter
ni och tävlar om vem som kan hålla käften längst?
Jan:
Nädå, men vi pratar bara när vi har nåt vettigt att
säga.
Görel:
Vill ni inte se hur vi har det där inne?
Bonnie:
Jo, det är klart. Kom nu Frank!
Görel:
Så kan väl ni bekanta er med varandra pojkar, under tiden.
Frank:
Vi har fyra såna där fontäner hemma, dom står och sprutar
jämt.
Jan:
Ja, ja, javisst. Varsågoda att kliva på här då...
[Föräldrarna går in i huset]
Birger:
Vi... Vi brukar inte se ut så här...
Lester:
It's alright!
Birger:
...Nä, det är bara idag...
Lester:
It's ok!
Birger:
...för att ni kom.
Lester:
It's alright!
Tord:
Han förstår inte vad du säger.
Birger:
Gör han inte det?
Tord:
Nä, det hör du väl?
Birger:
Förstår inte du vad vi säger?
Lester:
It's alright!
Birger:
Nä, det gör han inte.
Tord:
Du kan säga vad du vill till honom, han fattar inget iallafall.
Birger:
Du är inte vanligt ful, du.
Lester:
It's ok!
Birger:
Han förstod inte vad jag sa.
Tord:
Nä, han kan ingen svenska alls.
Birger:
Är du dum i huvet eller?
Lester:
It's alright, it's alright!
Birger:
Ska du ha en stor fet smäll i ditt stora feta nylle så du flyger
som en vante ända till Illinois?
Tord:
Passa dig, han kanske fattar lite grand!
[Lester sjunger Nothing is stupid as a Swede]
[Föräldrarna kommer ut igen]
Jan:
Tord! Springer du ner till Nilssons och fråga om du får låna
lite whisky av dom?
Frank:
Nä, vi kan inte stanna längre.
Jan:
Va?
Frank:
Vi måste vidare. Det är en tuff turné vi har och här
har vi fått ut vad vi kan få ut, tror jag.
Jan:
Ja men ska ni inte... höra sången?
Frank:
En annan gång. Vi måste till Värmland och hälsa på
min släkt också.
Jan:
Det här är Värmland och vi är din släkt.
Frank:
Ok, då är det väl någon annan släkt vi ska hälsa
på någon annanstans. Kom Bonnie. Pleased to meet you, Jan. Görel...
Bonnie:
Ja, det var faktiskt trevligt att träffas. Mycket trevligare än
vad jag hade väntat mig faktiskt. Ja... Kom gärna over to us nån
gång. Hej... Bye... Toodledoo!
[Amerikanerna går iväg]
Jan:
Jag tyckte inte om dom. Högtfärdiga och dryga.
Görel:
Ja men så ska du väl inte säga, som är ju våra
släktingar.
Jan:
Jag är inte släkt med dom, det är du!
Jan (gapandes efter amerikanerna):
Vet ni vad jag tycker om Amerika? Det är världens största mindervärdeskomplex.
Görel:
Ja men Jan, vad gör du?
Jan:
Ni amerikanare har ingen tradition, ingen kultur, ingen historia. Ni begriper
inte att dom här kläderna är fina kläder, och att den
här sången är en fin sång.
Birger:
Ja men pappa, sluta.
Jan:
Ni amerikanare ser inga nyanser. För er är världen antingen
svart eller vit, och där emellan var det motorväg.
Görel:
Men Jan, vad går det åt dig?
Jan:
Ni kommer bara hit och letar släktingar som ni kan skryta med där
hemma, skryta och skrävla är det enda ni kan. Hela Amerika är
ett enda stort skrytbygge för att ta revansch på oss i Europa.
Görel:
Sluta nu Jan!
Birger:
Dom kan ju höra dig pappa!
Jan:
Hjärnan på en amerikan är som på en baseball, en tom
klump som man kan slå åt vilket håll som helst bara man
träffar rätt.
Görel:
Jan!!!
Jan:
Varför har det aldrig kommit några stora tänkar från
Amerika, har ni funderat på det?
Birger:
Det har det visst gjort, sluta nu pappa!
Jan:
Ni kan behålla eran dynga för er själva, vi vill inte ha den.
All eran Coca Cola, hamburgare, popcorn och reklam-TV och boxning och besserwissrar
och idéer och moraler och värderingar och FONTÄNER!!!
Görel:
Sluta nu Jan, hela kvarteret hör dig!
Jan:
Det gör ingenting Görel, sanningen skäms aldrig för sig.
[Frank kommer tillbaka]
Frank:
Ropade du på mig?
Jan:
Spela...
Jan och Görel:
"När små tulpaner i mossa
rodna och blossa
krävs inga stora ord.
När små tulp..."
[Frank har precis gått iväg igen när fontänen plötsligt börjar fungera]
Jan:
FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN!!!
[Tillbaka till Grisen i säckens huvudsida]