|
Från: Grisen i säcken.
Allan Preussen: Claes Eriksson
Ja, jag passade på att komma objuden. Jag tyckte det var bäst för ifall jag hade blivit bjuden så hade jag kanske inte kunnat komma.
Ja, jag var uppe fem i morse redan och bakade scones. Det är en liten hobby som jag har. Jag skulle ha dom till elvakaffet. Men dom blev inte färdiga förrän tolv, så jag fick slänga dom. Det var synd, för dom såg väldigt goda ut.
Hur har ni det annars nu i den här mörka dystra årstiden som vi rusat in i med sån fart? Det är ju mörkt när man vaknar, det är mörkt när man går och lägger sig, det är mörkt hela dagarna nästan och det regnar sånt där snett regn rakt in i näsborrarna, så man blir alldeles vemodig i sinnelagen. Och då är det skönt att gå in i det innersta rummet och dra för gardinerna och smyga upp i en fåtölj och njuta av nån gammal radipjäs och lite buljong och andas luft som inte varit vädrad på fjorton dar.
Det tycker jag är härligt och då brukar jag sitta där och fundera på livets olika skiften och jo, det är en sak som jag funderat väldigt mycket på hela hösten. Det är den här timmen som dom tar bort varje vår, och som är borta hela sommarn och som man får tillbaka på hösten om ni minns. Var är den hela tiden? Jag ringde Svar Idag. Men det var igår så det var ingen som svarade.
Ja det är mycket som är förbryllande nu med nutiden och det är mycket man inte förstår och begriper så då brukar jag sitta där i min fåtölj för mig själv och tänka att det var bättre förr iallafall. Och då brukar jag fundera vad det beror på att man alltid tycker att det var bättre förr när man blir lite äldre, och då kom jag på det att det måste ju bero på det att ju mer äldre man blir, ju mer "förr" har man ju att tycka att det var bättre. Jo, för de är ju... För när man är liten så har man ju inget "förr" alls och ju äldre man blir ju mer "förr" samlar man på sig och till slut har man ju bara "förr" och då måste man ju tycka om det, tycker man. Så har jag kommit fram till att det nog är iallafall.
Och då brukar jag tänka på min skoltid, vi hade det så fint, vi hade en så trevlig fröken, och speciellt i historia var hon väldigt fin. Hon var historisk själv, hon var född på 1800-talet nämligen. Ja, det var ju inget konstigt då, men nu är det ju väldigt märkvärdigt. Och det är ju nu jag berättar om det menar jag.
Jodå, så hon var väldigt modern för sin tid, vi fick
lära oss historien genom att vi fick spela teater, hon hade satt ihop
ett enormt spektakel där med Ceasar som mötte Hannibal över
alperna fast dom inte hörde till samma århundrade alls.
Det kan man göra i teaterns underbara värld, man kan trolla med
tiden och låta olika gestalter från olika epokrar mötas.
Och där kom Wilhelm erövraren in och frågade: "Var e min här?".
"Den e där!", svarade vi. Det var så dumt.
Och så var det en brevbärare med, han var från före Kristus. Men han kom inte in förrän efter Kristus! Jag vet inte var han hade vart, om han hade vart och handlat eller nåt.
Och så var jag med. Jag kom in som Hamlet i slutet av pjäsen. En liten Hamlet-kostym hade jag på mig, det var en liten kostym som slutade här uppe. Det var pappas kostym, den slutade här på honom också. Han hade köpt den för liten. Han föddes för sent nämligen. Jodå, det blev alltid så när han köpte kläder.
Den hade jag fått låna, den kostymen, och den var väldigt trång och smet åt väldigt här vi lårbenshalsen så att blodtillförseln stängdes av ner till dom nedre benextremiteterna så att blodet liksom vände och det var en väldig aktivitet här uppe. Men det var ingenting här nere. Men det gjorde ingenting för Hamlet var inte så pigg i fötterna.
Det var nästan en fördel kan man säga. Och så hade
jag den här på mig, och så hade jag en dödskalle med
mig in, det var en gammal fotboll som jag hade gjort om, med snörning
som tänder och så hade jag målat ögon med gammal katrinplommonkräm
från bespisningen. Såg väldigt hemsk ut, och så sjöng
jag Hamlets hemska sång, den var så här:
"Hamlet hade fått ett dött kranium, dött kranium, Lisa sa
det kan du ställa i ditt rum. Ja, det kan jag, sa Hamlet."
Det var så fånigt så, det var så dumt, oj oj.
[Han börjar massera sina knän]
Vet ni att det är bra att göra så här? Det är en isometrisk träningen som för över smärtan i knäna upp i huvet. Och eftersom jag inte har ont i knäna så tänkte jag att då får jag ju inte ont i huvet heller. Ja det är väldigt bra, jag brukar göra så nån gång, när jag inte har annat för mig, det är så skönt så.
Nä, jag måste ju komma till mitt egentliga ärende, jag kom
ju in här för att jag skulle höja den kulturella nivån.
Den kan ju annars hamna under det tillåtna värdet en sån
här kväll och det vill vi ju inte vara med om. Så jag tänkte
jag skulle läsa en liten sak, av nästa års Nobelpristagare
i litteratur. Det är alltså Bengt Brunte Bondeblad jag tänker
på. Jag tänkte läsa hans ännu icke påbörjade
roman. "Bara ben" heter den. Jag läser halva den. Så har jag nåt
att läsa när jag kommer hem också.
Alltså: "Bara ben", av Bengt Brunte Bondeblad:
[Han läser Bara ben och publiken applåder våldsamt]
Ja, det är härligt att känna att ni uppskattar fin litteratur.
Ja nu ska vi skynda vidare här in i tredje avdelningen och det ska vi göra via en mjuk övergång för barnen, för dom vill vi ju alltid värna särskilt om. Och då har vi tagit fram det allra finaste vi vet för dom små, nämligen "Hå och hej med farbror Frej"
[Farbror Frej kommer
in och drar "fingret som blir ett mellanmål".
Allan stoppar också in fingret i näsan men ångrar sig och
tar ut det]
Nä, man ska inte ta ut steken innan den är färdig. Vi tar en farbror Frej till, det var ju så roligt, ja...
[Farbror Frej kommer in och drar "gummit som blir en navelsträng"]
Skall vi inte överraska farbror Frej med en extra idag när det är lördag? Skall vi ta en farbror Frej till?
[Publiken ropar "Jaaaaa!!"]
Ja, då gör vi det. Hå hej med farbror Frej.
[Farbror Frej kommer in och drar "rullen som blir ett avgasrör"]
Ja, det skulle man ju vilja se in i den hjärnan, oj oj oj.
Nä, nu måste vi skynda vidare in i tredje avdelningen och det blir gammal herdelig revy från tiden när människorna var kanske lite närmare varandra och hade lite lägre pretentioner och himlen var närmare och man såg gud där uppe som en enda stor haka över alltihop. Ja, det var innan man förstod att det var skägg alltsammans. Då såg man honom som en haka och kallade honom för doktor Haka, och så var det bra med det. Och det här är den enda revy i världshistorien som spelas på gräs. Och det vet vi ju alla att gräs är ett väldigt snabbt underlag. Så nu får vi skärpa oss ordentligt allihopa när vi kastar oss in i "Doktor Hakas rekordrevy"!
[Först ut är Ska vi verkligen..?]