|
En sketch från: En himla många program
Far: Anders Eriksson
Mor: Kerstin Granlund
Hannes: Peter Rangmar
[Far sitter vid köksbordet och stirrar ut genom fönstret. Mor sitter i sin gungstol och stickar.]
Far:
Det ser ut att bli en tidig vinter. Rönnbären är redan
mogna. Och isen har börjat lägga sig nere vid bryggan. Det är
dåliga tecken, mor. Hösten har inte varit sig lik.
Mor:
Jag förstår inte varför Hannes dröjer.
Far:
Jag ser... Jag ser att Elof borta i granngården har börjat
elda i spisen. Jag tror inte han har ved så det räcker över
vintern. Där ser jag ett fågelstreck dra mot söder. Jo. Jag
såg igår hur tranorna flyttade från sjön. Hösten
har inte varit sig lik.
Mor:
Jag förstår inte varför Hannes dröjer.
Far:
Minns du, mor när vi flyttade hit? Det var på hösten för
50 år sen. Träden stod i brandröda färger. Och luften
var fylld av skog.. Och jorden har under alla år fött oss. Men
nu är det förändringens tid. Hösten har inte varit sig
lik.
Mor:
Jag förstår inte varför Hannes dröjer.
Far:
Nu ser jag någon komma springande över berget. Han genar över
åkern bort mot Elof i granngården. Det är Hannes, mor! Jag
ser att det är Hannes!
[(Mor ser förskräckt ut i sin gungstol]
Far:
Nu kommer Elof utspringande på gården. Hannes skriker och
pekar ner mot byn. Det är väl inte så att...
[fiolmusiken i bakgrunden blir dramatiskt starkare och starkare]
Far:
Nu ser jag Hannes på väg hit. Han springer över åkern.
Leran skvätter runt hans nakna fötter. Han hoppar över grinden.
Och rusar över gårdsplanen och...
[Ytterdörren slits upp och Hannes rusar in. Far har ställt sig upp och stirrar skräckslaget framför sig.]
Hannes:
Far, far, det är danskar i affären!
Far:
Det är danskar i affären?
[Hannes nickar]
Far:
Det är danskar i affären.
[Hannes springer fram till mor och gömmer sitt ansikte i hennes knä. Hon klappar honom försiktigt på huvudet.]
Far:
Det är dags att ge sig av, min son. Packa din väska medan tid
finnes. Mor och jag stannar här. Vi lämnar inte gården. Vi
är för gamla för att ge oss av. Adjö, min son.
[Hannes kramar om sin far]
Far:
Glöm aldrig mor och far. Du är vårt kött och blod.
[Hannes stannar upp och tittar på sina föräldrar en sista gång. Sen rusar han ut]
Far:
Nu har helvetet kommit till byn.