|
Från: Leif.
Gunnar Volt: Anders Eriksson
Rambo: Knut Agnred
Kortnoj: Per Fritzell
Florence: Kerstin Granlund
Max Koger: Claes Eriksson
Ingvar Laser: Jan Rippe
Max fru: Kerstin Granlund
Doris Volt: Kerstin Granlund
Inspektör Mård: Peter Rangmar
Assistent Nilsson: Jan Rippe
Håkan Volt: Per Fritzell
Lars-Erik Ingemar Fred: Jan Rippe
Korvkioskägaren: Jan Rippe
Raggarna: Per Fritzell, Knut Agnred, Peter Rangmar
Taxichauffören: Peter Rangmar
Glassköpande polismän: Per Fritzell, Jan Rippe
Plektrummontör Nisse: Jan Rippe
Dr. Forsman: Peter Rangmar
Traktorförare: Knut Agnred
Sjuksköterska 2: Kerstin Granlund
Kirurger: Claes Eriksson, Knut Agnred
Hembygdsföreningsordförande Assarsson: Per Fritzell
Fackklubbens ordförande Tommy Backman: Knut Agnred
Komunalråd Hylén: Claes Eriksson
Präst: Peter Rangmar
Man med brinnande dass: Knut Agnred
Kommentar: Saker som står skrivna inom vinkelparenteser ( < > ) har ej kunnat tydas till ett ord, utan har endast skrivits som det låter.
[Ett antal herrar och damer är församlade runt ett bord i ett litet rum på Rotumfabriken. På golvet går Gunnar Volt fram till dem en och en och pratar tyst till dem. Han börjar hos Rambo som sitter och tuggar nervöst på ena änden av en penna. I bakgrunden hörs lite tyst och stämningsfull stråkmusik.]
Gunnar Volt:
Vi säljer vapen illegalt till Libyen. Eller hur, Rambo?
[Han stöter till Rambo lite så att han knäcker pennan med tänderna.]
Rambo:
Ja...
Gunnar Volt:
Vi säljer vapen illegalt till Iran. Eller hur, Kortnoj?
Kortnoj:
Ja...
Gunnar Volt:
Vi säljer vapen illegalt till Sydafrika. Eller hur, Florence?
Florence:
Ja...
Gunnar (högre):
Vi säljer vapen illegalt till varenda jävel. Eller hur, Max?
[Gunnar lyfter upp Max i kavajen och sätter honom på en ganska hög hylla bredvid.]
Max:
Ja...
Gunnar (högt, till allihopa):
Ändå går det inte bra för Rotums kanoner & krut.
Eller hur? 'Eller hur?', sa jag. Kurvorna pekar åt fel håll. Visa
diagrammet Max.
[Max går ner från hyllan och tar fram ett diagram där kurvan är hög i början men sluttar neråt och når botten på slutet följt av en lite snörbit i samma färg som hänger ner under.]
Gunnar Volt:
Titta här, vi står på ruinens brant. Vi kommer att falla
ihop som ett korthus om vi inte får den här till att resa sig igen.
[Han tar snöret och lägger den mot pappret. Musiken har nu stegrat sig.]
Gunnar Volt:
Vi måste vända denna trend! Vi måste vända denna tr...
[Musiken har nu stegrat sig ännu mer.]
Gunnar Volt:
Nej, nu jävlar.
[Gunnar springer mot en av rummets dörrar och sliter upp den. Där bakom sitter en stråkkvartett och spelar.]
Gunnar Volt:
Vad är det för jävla liv här inne?
[De slutar spela tvärt.]
Stråkkvartettmedlem 1:
Vi övar för kanondagarna.
Gunnar Volt:
Vadå?
Stråkkvartettmedlem 2:
Vi ska framträda på kanondagarna, och nu har vi fått lov
av herr Koger att öva här, f-f-för det...f-f-för då...f-f-för
att...jag vet inte.
Max:
Jo, det är jag som har lovat dem att vara här. Det är Rotumkvartetten,
detta. Vår egen stråkkvartett. Dom har blivit trea i DM, så
dom är inte alls så dåliga. Dom hade ingenstans att vara,
och vi har ju så sällan möten och sen har dom varit på
turné i Norrbotten...
Gunnar Volt:
Max...
Max:
Ja...
Gunnar Volt:
Vad är det vi ska syssla med i det här bolaget?
Max:
Kanoner och krut.
Gunnar Volt:
Just det.
Max (till stråkkvartetten):
Jag är hemskt ledsen mina herrar... Den här vägen.
[De reser sig och följer med Max och Gunnar genom sin mötessal till en annan dörr.]
Stråkkvartettmedlem 2 (genom dörren, innan han går):
Ja, adjö då, och lycka till med mötet-et.
Gunnar Volt:
Jag fortsätter där jag var. Altså, trots att vi riskerar hela
bolagets existens genom illegal vapenhandel så går det inte ihop.
Vi måste hitta alternativ. Och samvetet säger oss att vi måste
hitta legala alternativ. Som tur är har jag ett trumfkort i bakfickan.
Lyckligtvis har jag varit förutseende och i hemlighet låtit utveckla
en helt ny fantastisk produkt. Mina herrar, varsågoda.
[In i rummet kommer två herrar med stort hår och en stor låda.]
Gunnar Volt:
Ja, det här är ingenjörerna Ingvar Laser och Konstantin Holm,
som under mitt överinseende låtit utveckla en helt otrolig produkt!
Berätta mina herrar...
Ingvar:
Ja, vi har alltså arbetat fram en helt ny krigsprodukt, nämligen
'the fighting egg'. I detta ägg sitter tre soldater. Varje plan tar åtta
ägg och släpper ned bakom fiendens linjer. Ägget krossas vid
nedslaget och ut hoppar tre skjutklara soldater. Borta är trasslet med
fallskärmar som ska vikas ihop och tas om hand. Soldaterna kommer fortare
till marken, dom sitter skyddade inne i ägget och är stridsberedda
omedelbart vid nedslaget. Vi demonstrerar med hjälp av denna modell.
[Ur lådan tar Ingvar och Konstantin Holm ett litet radiostyrt modellflygplan. Konstantin startar och kör runt planet inne i rummet några varv. Plötsligt öppnas lastluckan och ut faller ett porslinsägg. Det krossas och inuti finns tre modellsoldater som ger ett läte som av ett maskingevär. De församlade i lokalen applåderar.]
Gunnar Volt:
På kanondagarna om tre veckor kommer vi att ha en livs levande, fullskalig
demonstration av 'the fighting egg' inför försvarsministern och
representanter från sjutton länder!
[De applåderar ånyo.]
[Rotums paradmarsch spelas/sjungs medan de allihop springer ut i fabriken där arbetare håller på att gjuta kanoner m.m. Det hela slutar med att Max skjuts iväg mot en vägg och krymper ihop till en hjälm med fötter. Alla samlas runt honom och väntar sig att han ska avsluta sången.]
Max:
Här ser ni... Här ser ni... Här ser ni... Här ser ni...
Här ser ni...
[Max skjuter upp ur skorna.]
Max:
Här ser ni folk som kan bygga en kanon!
[Tre barn kommer åkandes på cykel fram till en godisaffär. De tre stormar in och två av dem börjar skjuta ärtor mot tanten som står där inne.]
Max barn:
Huka dig, kärring!
[Den tredje rafsar ned mängder av godis o.dyl. i en låda, allt medan tanten står och rabblar okvädningsord oavbrutet. Efter en stund springer de tre ut på gatan med tanten efter sig. De hinner dock iväg innan hon får tag på dem.]
Tanten:
Jag ska skicka polisen på er, förbannade löss!
Tanten:
Skrika på det viset, gamla människan... Så var det väl
aldrig förr?
Farbrorn:
Nä, det var bättre förr... Det var det...
[Max kommer hem. I lägenheten står hans svarthåriga fru och lagar mat och hans två barn sitter vid bordet och äter godis från den stora högen på bordet. I bakgrunden hörs en dragspelsversion av Kanondag i Rotum från radion.]
Max:
Hej.
[Han får inget svar. Max sätter sig vid bordet och tar upp något som ser ut som en chokladkaka och börjar äta.]
Max:
Nu ska dom göra ägg med soldater i... Tre soldater i varje ägg...
Max fru:
Det där är inte choklad, det är laxermedel, Max. Gammal Purex.
Max:
Åtta ägg i varje plan...
Max fru:
Det är laxermedel du äter, Max. Det är din mammas. Hon har
glömt det här. Det är tjugo år gammalt.
Max:
Sen släpper man ner äggen bakom fiendens linjer...
Max fru:
Vet du om att du äter laxermedel, Max?
Max:
Var har ni fått tag på så mycket godis?
Max barn:
Vi hittade en hundralapp.
Max:
Jaha... Och när ägget tar mark så spricker det och då
kommer soldaterna... Vad är det här för choklad, förresten?
Den var inge go...
Max fru:
Det är Purex.
Max:
Purex? Åh, faan...
Max fru:
Ja, det är mamma. Hon spar ju på all möjlig gammal skit.
Max:
Varför sa du ingenting?
Max fru:
Jag trodde du var hård i magen...
[Max går upp från bordet och ut i tamburen, antagligen för att hitta toaletten.]
[Gunnar kommer hem. I lägenheten står hans gravida fru och lagar mat och vid bordet sitter deras son och äter godis från en något mindre hög än de andra barnens.]
Gunnar (medan han kommer in):
Rotums kanoner och krut...
[Gunnar går ner på knä framför Doris och lägger örat mot hennes mage.]
Gunnar Volt:
Hur är det med min lille vice VD idag då? Hallå där
inne? Koko...
Doris:
Du ska inte äta så mycket godis innan maten, Maximilian.
Maximilian:
Varför heter jag Maximilian, pappa?
Doris:
Ceasar Alexander William, hur har du det där inne? Koko...
Doris:
Jag tycker han ska heta Ove.
Maximilian:
Jag tycker han ska heta Rocky.
Gunnar Volt:
Ska pappa läsa börsnoteringarna för dig? Det vore väl
kul, va?
Doris:
Maten är klar nu, Gunnar. Res på dig.
Gunnar Volt:
Var har du fått tag på allt godis?
Doris:
Ja, det har jag också frågat, men han vägrar att tala om
det.
Maximilian:
Jag har ju sagt att vi rånade Liljans Godis.
Gunnar Volt:
Säg som det är nu, Maximilian. Det är fult att ljuga.
Maximilian:
Varför heter jag Maximilian? Ingen på hela skolan heter Maximilian.
Gunnar Volt:
Du heter Maximilian för att du ska bli något stort, Maximilian.
När du blir direktör för bolaget en dag så kommer folk
att få respekt för dig på ett naturligt sätt, om du
heter Maximilian.
Maximilian:
Jag ska bli lokförare.
Gunnar Volt:
Du ska bli direktör för Rotums kanoner & krut! Dae-da-da-da!
Maximilian:
Om det blir fred då?
Gunnar Volt:
Vadå?
Maximilian:
Då blir jag arbetslös.
Gunnar Volt:
Vem har sagt att det ska bli fred?
Maximilian:
Så säger alla på våran skola; att det måste bli
fred på jorden.
Gunnar Volt:
Ja det är klart. Så kan man ju alltid säga. Naturligtvis vill
ingen ha krig.
Maximilian:
Nej, det är bara du.
Gunnar Volt:
Jag vill väl inte ha krig?
Maximilian:
Det har du sagt.
Gunnar Volt:
Ja, ett väldigt litet, diskret krig. Lång, långt borta. Ja.
Maximilian:
Ja...
Gunnar Volt:
Människor har alltid krigat, Maximilian.
Maximilian:
Jaså...
Gunnar Volt:
Hela Rotum skulle dö om det blev fred på jorden.
Maximilian:
Dör man inte av krig, då?
Gunnar Volt:
Du förstår inte det här, Maximilian.
Maximilian:
Nej, det är det jag säger. Jag ska bli lokförare.
Doris:
Nu äter vi.
Gunnar Volt:
Jag vill inte ha någon mat.
[Gunnar reser sig från bordet och går.]
Doris:
Du får inte säga så till pappa. Du vet ju vilket dåligt
samvete han har...
[I HSB-idyllen Rotum sjunger ett kvarter om var de gör på kvällen i Kväll i en svensk idyll med Rotumkvartetten som spelar sina stråkinstrument till. När de sjungit färdigt fortsätter den trevliga musiken och då kommer Biperson4 förbi.]
Tanten:
Vad trevligt folk verkar ha det nu för tiden. Så var det väl
aldrig förr?
Farbrorn:
Nej, det var bättre förr... Det var det...
[Nu övergår musiken i den lite tyngre 'Natt i en svensk idyll' och en raggartyp av bil kör upp vid en korvkiosk där de tre personerna köper korv. När de sjungit färdigt kommer Gunnar fram till luckan i korvkiosken. Han är klädd i sin randiga pyamas och verkar gå i sömnen. Han pekar mot något i korvkioskens fönster.]
Gunnar Volt:
En sån.
Korvkioskägaren:
Vadå?
Gunnar Volt:
En sån.
Raggare 1 (på göteborgsk dialekt):
Fattar du inte, han vill ju ha en halv special!
Raggare 2:
Ja visst...
Korvkioskägaren (viskande till raggarna):
Ser ni inte vem det är? Det är ju Gunnar Volt, direktörn på
fabriken.
Gunnar Volt:
En sån.
Korvkioskägaren:
Ja, ja, visst...givetvis. Senap och ketchup?
[Gunnar tar senapsflaskan som korvkioskägaren håller i handen och sprutar över sin korv medan han säger:]
Gunnar Volt:
Man osäkrar den såhär...
[Han tar korven och går ut en bit från kiosken.]
Gunnar Volt:
Sen räknar man till tre...ett...två...tre! Sen kastar man den!
[Gunnar slänger korven och kastar sig sedan ner på vägen med händerna för öronen. Man hör ett bromsljud från en bil och Doris kommer framspringande.]
Gunnar Volt:
Gunnar, vad gör du?
[Gunnar reser sig.]
Gunnar Volt:
Varför smäller det inte? Är det något fel på den?
[Gunnar går till kiosken och tar korvkioskägaren i kragen.]
Gunnar Volt:
Vad är det för skit du säljer?
[I taxin sitter Doris och pratar till Gunnar, som dock inte är riktigt vid medvetande.]
Doris:
Men du får inte gå i sömnen, Gunnar. Det är fjärde
gången nu. Rätt var det är så händer en olycka,
fattar du inte det?
Gunnar Volt:
I mor'n ska vi ha slöjd...
Doris:
Du, chaufför'n?
Taxichauffören:
Ja...
Doris:
Det är farligt att väcka dom som går i sömnen, va? Dom
kan väl bli knäppa i huvet?
Taxichauffören:
Ja...
Doris:
Men om dom redan är knäppa i huvet och man väcker dom när
dom går i sömnen, blir dom friska då?
[På sitt kontor sitter Gunnar och skjuter ärtor på tennsoldater som är uppställda på en bräda. När de träffas faller de ner i något slags syrabad där det fräser till lite och sedan är de borta. Han har en slags rund plåthatt på huvudet. Han skjuter ner två tennsoldater och skrattar hest mellan skotten. Den tredje ärtan missar och studsar runt i rummet för att sedan träffa Gunnar i plåthatten. Han skjuter ner ytterligare två tennsoldater och skrattar likadant. Sedan hörs knackningar från dörren.]
Gunnar Volt:
Vem är det?
Max:
Ja, det är jag, Max.
[Gunnar stoppar undan sina ärtrör i en skrivbordslåda samt spottar ut ärtor i en papperskorg och stoppar undan hatten.]
Gunnar Volt:
Ja, kom in.
Max:
Har du läst insändaren i tidningen idag?
Gunnar Volt:
Nej.
[Max visar upp tidningen han haft med sig för Gunnar.]
Max (läsandes ur tidningen):
Rotum säljer vapen illegalt.
[Gunnar läser snabbt och ser lite förskräckt ut. Han spottar ut ytterligare några ärtor i papperskorgen som han haft kvar i munnen. Max, som inte känner till att Gunnar skjuter ärtor, tittar lite förvånat på Gunnar och i papperskorgen när han spottat ut ärtorna.]
Gunnar Volt:
Vad i helvetet...Här står det ju...alltihop! Varenda detalj! Libyen,
Iran... Vi är avslöjade! Det är för jävligt!... Leif?
Vem fan är Leif?
Max:
Jag vet inte...
Gunnar Volt:
Ja, men det är undertecknat Leif...
Max:
Ja...
Gunnar Volt:
Ja, vi måste ha tag i Leif naturligtvis!
Max:
Ja, jag har ringt tidningen, men de lämnar inte ut namn på folk
som vill vara anonyma.
[Knackningar hörs på dörren.]
Gunnar Volt:
Vem är det?
Rambo:
Rambo.
Gunnar Volt:
Jaha...Kom in.
[In genom dörren kommer Rambo och två iranier i typisk mellanöstern-klädsel. En har en väska.]
Rambo:
Vi skulle bara avsluta iranaffären. Ja, ni ville ju ha den sista delbetalningen
personligen, eller hur?
Gunnar Volt:
Idiot! Har du inte läst tidningen?
Rambo:
Nej...
[Gunnar visar Rambo tidningen.]
Gunnar Volt:
Och så släpar du hit de här två...
[En av iranierna säger något obegripbart, antagligen på
persiska, och öppnar väskan på Gunnars skrivbord. Väskan
är fullpackad med sedlar och överst ligger ett inramat foto av någon,
för dem, högt uppsatt person.
Ytterligare knackningar på dörren hörs.]
Gunnar Volt:
Vem är det?
Gabrielsson:
Det är från polisen.
Gunnar Volt:
Polisen? Vad gör vi?
Gabrielsson:
Får jag komma in?
Gunnar Volt:
Ett ögonblick, jag sitter i ett viktigt telefonsamtal.
[Gunnar lyfter telefon luren och pratar i den.]
Gunnar Volt:
Oh, business business business...vi måste ha ut dom där två...business
business business business...
Rambo:
Hurdå?
Gunnar Volt:
...business business busi...genom fönstret...business business business
business...
Rambo:
Vi är ju på fjärde våningen!
Gunnar Volt:
...business business business...knyt ihop sängkläderna de har på
sig och hissa ner dem...
Gabrielsson:
Får jag komma in?
Gunnar Volt:
...business business business...ett ögonblick...sätt fart då!
Rambo:
Det kommer ju inte att räcka ända ner!
Gunnar Volt:
Det får räcka så långt det räcker! Sätt fart
nu!
[Gunnar fortsätter att uttala ordet 'business' i telefonen medan Rambo börjar klä av iranierna.]
Rambo (till iranierna):
Gentlemen, we have trouble outside the dörr. We have to put you through
windows. May we...?
[Rambo börjar ta av iranierna kläderna. De verkar på inget sätt störda av det.]
Rambo:
Just...just...thank you...thank you!
Gunnar Volt:
...business business, oh yes, business...skynda dig då!
Rambo:
Ja ja ja!
Gunnar Volt:
...business business, yes, oh yes business business business business...
[Gunnar sträcker fram luren till Max.]
Max:
...business...
Gunnar Volt:
...yes, business, oh yes, business business, yes, business...
Rambo:
Nu är det klart!
Gunnar Volt:
...och business, oh yes...calling.
[Rambo står nu vid fönstret och håller i det översta av de ihopknutna klädesplaggen. Utanför hänger iranierna. De har endast underkläderna på sig. Gunnar sträcker ut huvudet genom fönstret och tittar.]
Gunnar Volt:
Ett ögonblick...just a moment.
[Gunnar går fram och öppnar dörren för polisen.]
Gunnar Volt:
Åh, förlåt att ni fick vänta, men jag satt fast i ett
oerhört viktigt telefonsamtal.
Gabrielsson:
Jag förstår, business business.
Gunnar Volt:
Ja...
Gabrielsson:
Ja, jag heter Gabrielsson och kommer alltså från polisen. Det
gäller den här artikeln i tidningen. Vi måste naturligtvis
undersöka sanningshalten i den.
[Gabrielsson tar upp fotot ur den öppna väskan med pengarna och betraktar det.]
Gabrielsson:
För om det är som det står där, herr Volt...
[Nu får Gabrielsson syn på Rambo som står vid fönstret och håller i något tungt.]
Gabrielsson:
Vad pågår här?
[Gunnar stänger snabbt väskan med pengarna.]
Gunnar Volt:
Vi...övar för kanondagarna...
Gabrielsson:
Kanondagarna?
Gunnar Volt:
Ja, det är en liten festlighet vi har i Rotum varje år... Och nu
i år tänkte vi bland annat spela en liten pjäs för de
anställda för att ta död på alla dumma rykten om våra
affärer... Du kanske kan visa, Max?
[Gunnar ger väskan med pengar till Max.]
Max:
Vadå?
Gunnar Volt:
Ja, du kan väl visa herr Gabrielsson pjäsen?
Max:
Ska jag visa pjäsen?
Gunnar Volt:
Ja, Max spelar alltså en skum bulvan som kommer till oss för att
föreslå en del affärer. Men det vill vi inte veta av, naturligtvis.
Nej, eller hur?
[Gunnar börjar slå Max i huvudet med en tidning så han blir tvungen att backa - mot fönstret.]
Gunnar Volt:
Försvinn din förbannade lus! Stick aldrig hit din lortiga näsa
mer! Ta dina smutsiga pengar och dra ditt kryddor växer höga som
elefantorgan.
[Max råkar nu komma så långt att han faller ut genom fönstret. Han skriker till, men lyckas få tag i den av iranierna som hänger längst ned. Nu orkar inte Rambo hålla i de kläder som de tre håller i och faller också han ut genom fönstret. En duns hörs utanför.]
Gunnar Volt:
Så behandlar vi den typen av skumaraskaffärer här i Rotum,
herr Gabrielsson. Jag är övertygad om att ni poliser har annat att
göra än att springa här och snoka. Jag menar, en vanlig hederlig
människa kan ju inte gå till kiosken på kvällen utan
att bli nedbankad av ligister. Det är någonting för er poliser
att bita i, det. Adjö, herr Gabrielsson. Adjö, adjö.
[Gunnar föser ut Gabrielsson genom dörren och stänger den efter honom, men efter bara någon sekund öppnas den igen av honom.]
Gabrielsson:
Var det riktiga pengar i väskan?
Gunnar Volt:
Ja, naturligtvis.
Gabrielsson:
Dom har ingenting med den illegala va...
Gunnar Volt:
Ingenting, herr Gabrielsson. Absolut ingenting. Här förekommer ingen
illegal va...
Gabrielsson:
Hur kan ni vara så säker på det? Jag menar, illegal va...
Gunnar Volt:
Jag vet att här förekommer ingen illegal va...
Gabrielsson:
Det kan man aldrig veta säkert, herr Volt. Illegal va...
Gunnar Volt:
Jag vet väl vad jag sysslar med? Här förekommer ingen...
Gunnar Volt:
...illegal vapenhandel.
Gabrielsson:
...illegal vadslagning.
Gunnar Volt:
Vad sa ni?
Gabrielsson:
Illegal vadslagning.
Gunnar Volt:
Illegal vadslagning?
Gabrielsson:
Ja...
Gunnar Volt:
Illegal vadslagning, alltså?
Gabrielsson:
Ja...
Gunnar Volt:
Skulle det förekomma illegal vadslagning här?
Gabrielsson:
Ja, vad trodde ni?
Gunnar Volt:
Ja, vad trodde jag?
Gabrielsson:
Det var ju en stor artikel om det i tidningen häromdan...
Gunnar Volt:
Häromdan?
Gabrielsson:
Ja...
Gunnar Volt:
Illegal vadslagning? Finns det sån?
Gabrielsson:
Ja, flera av era anställda har ju anmält sina arbetskamrater för
att de har förlorat tiotusentals kronor på illegal vadslagning.
Känner ni inte till det?
Gunnar Volt:
Jovisst, naturligtvis gör jag det!
Gabrielsson:
Ja, och jag tänkte bara höra om jag kunde få prata med de
här arbetarna. Jag menar, om ni inte har något emot att jag stör
dem i deras arbete...
Gunnar Volt:
Nej, det har jag absolut ingenting emot. Tvärtom, sätt igång
omedelbart.
Gabrielsson:
Ja, det var roligt att...
Gunnar Volt:
Och jag kan lova er, om ni får tag på syndabocken, då ska
vi straffa honom med Rotumfabrikens strängaste straff!
Gabrielsson:
Ja, vad gäller bestraffning så tror jag inte...
Gunnar Volt:
Ja vi ställer hemskt gärna upp om ni behöver hjälp. Vi
har tortyrbänk, vi har helveteskammare, vi har såg, vi har rep,
vi har häst, vi har <kåp>, <las>
Gabrielsson:
Ja...tack.
[Nu kommer de halvnakna iranierna, Max och Rambo in genom dörren.]
Gabrielsson:
Skojig pjäs, det där. Det blir säkert succé... Ja, tack
för mig då och lycka till. Adjö.
[Dörren stängs.]
Max:
Gick han på det?
Gunnar Volt:
Han var här med anledning av den illegala vadslagningen här på
fabriken. Ett litet missförstånd...
Max:
Är det sant?
Gunnar Volt:
Javisst...
[De börjar skratta hysteriskt. Även iranierna börjar efter
en stund skratta.
Plötsligt knackar det på dörren.]
Gunnar (skrämd):
Vem är det?
Inspektör Mård:
Det var från polisen.
Gunnar Volt:
Polisen? Är det Gabrielsson?
Inspektör Mård:
Nej, det är Inspektör Mård och Assistent Nilsson från
Stockholm. Det gäller insändaren i tidningen i dag om illegal vapenhandel.
Får vi komma in?
Gunnar Volt:
Javisst, naturligtvis. Ett ögonblick bara...
[De tre går ur bild och man hör viskanden. Ytterligare knackningar från Mård.]
Inspektör Mård:
Hallå? Får vi komma in? Hallå, varför svarar ni inte?
[Mård knackar ytterligare en gång och öppnar sedan dörren.]
Inspektör Mård (medan han öppnar dörren):
Är det nån här?
[Mård och Nilsson går fram till fönstret där en lång lina av kläder är knutna. De börjar hissa in den ofantligt långa linan - som slutar med en näsduk.]
[Iranierna, Max, Rambo och Gunnar sitter i bara underkläderna i en taxi. Taxichauffören pratar hysteriskt.]
Taxichauffören:
Jag får ju inte ta fem i taxin! Fyra passagerare max, fattar ni inte
det? Jag blir av med kortet om jag åker dit! Och varför har ni
inga kläder på er?
Gunnar Volt:
Håll käft och kör, det är bråttom.
Taxichauffören:
Ja, varför är det så bråttom? Vad har ni gjort egentligen?
Har ni några pengar förresten? Nähä, det har ni säkert
inte.
Rambo:
Vi har pengar.
Taxichauffören:
Jag vill ha pengar i förskott. Det har jag rätt att kräva.
Annars stannar jag här.
[Taxichauffören tvärnitar taxin. Gunnar klappar Max hårt på kinden några gånger och säger:]
Gunnar Volt:
Visa honom pengarna, Max!
[Max öppnar och visar väskan för taxichauffören.]
Taxichauffören (plötsligt mycket lugnare):
Jaha... Vart ska jag köra?
Gunnar Volt:
Kör till simhallen. Vi måste ju ha kläder.
Max:
Simhallen? Ska vi bada?
Gunnar Volt:
Vi ska fixa kläder.
[Taxin kör upp på uppfarten till Rotums bad & bowling. De fem passagerarna rusar in i simhallen. Medan de är där inne kommer en polisbil och parkerar precis bredvid. Polismännen går ur och fram till kiosken bredvid ingången till simhallen.]
Polis:
Ett rån. Två kulor. Vanilj.
[Gunnar, Rambo och Max kommer nu utrusande från simhallen, men nu påklädda.]
Gunnar Volt:
Var är de andra två?
Rambo:
Jag vet inte.
[När Rambo, Max och Gunnar satt sig i taxin kommer också iranierna utrusande. Taxichauffören stoppar dem och pekar på polisbilen.]
Taxichauffören:
Jag får ju inte ta fem i taxin sa jag! Och speciellt inte mitt framför
näsan på polisen!
[En av iranierna säger oförstående något på persiska och de båda sätter sig i polisbilen. Taxichauffören går in i taxin.]
Gunnar Volt:
Kör, för helvete!
[Taxichauffören kör därifrån och ut på vägen.]
Rambo:
Det där var inte så lyckat.
Gunnar Volt:
Jaja, vi får lösa det sen...
Max:
Hur ska detta sluta?
Gunnar Volt:
Var inte så nervös jämt, Max. Ta det lugnt.
Taxichauffören:
Var ska vi köra?
Gunnar Volt:
Kör till min bror i Stava så får vi lite andrum.
Taxichauffören:
Sta... Nämen det är ju tio mil dit!
Gunnar Volt:
Visa honom pengarna, Max.
[Max öppnar väskan framför taxichauffören.]
Taxichauffören:
Jajajaja...
Rambo:
Har du en bror i Stava?
Gunnar Volt:
Ja, han har nyss flyttat dit.
Rambo:
Vad gör han där då?
Gunnar Volt:
Han är direktör för en helt ny fabrik. Jag vet faktiskt inte
vad han gör, men det går säkert bra. Han har näsa för
pengar, min bror.
Max:
Ja han gör ju inte ägg med soldater i, han...
Gunnar Volt:
Vad sa du, Max?
Max:
Ingenting...
[Rambo, Max och Gunnar sitter i varsin stol framför Håkan:s skrivbord. Vid skrivbordet sitter Håkan och gapskrattar.]
Håkan (gapskrattande):
Vilken soppa! Oj oj oj! Iranierna då, hur gick det med dem?
Gunnar Volt:
Ingen aning.
Håkan (gapskrattande):
Och Leif då, vem är det? Det vet du inte!
Gunnar Volt:
Nej, men vi ska ta reda på det!
Håkan (gapskrattande):
Det är nog bäst, det ja.
Gunnar Volt:
Jag kom inte hit för att bli utskrattad. Jag kom hit för att få
hjälp. Du är ju i alla fall min bror.
Håkan (gapskrattande):
Och dom där kläderna, vart hade ni hittat dom? Simhallen!
Gunnar Volt:
Det räcker nu, Håkan.
Håkan (skrattande):
Ja, men du, du måste ju få stopp på den där Leif.
Gunnar Volt:
Ja, jag vet.
Håkan (skrattande):
Han kan ju ödelägga hela din karriär!
Gunnar Volt:
Han kan ödelägga hela Rotum!
Håkan (skrattande):
Men det roligaste av allt, vet du vad det är?
Gunnar Volt:
Nej.
Håkan (skrattande):
Det är ju sant, det han har skrivit!
Gunnar Volt:
Vi skulle ju precis sluta med dom här affärerna.
Håkan:
Ja, du skulle ha slutat för länge sen, Gunnar. Kanoner och krut
och vapen, det är ju bara skit! Man ska inte slå ihjäl folk,
man ska slå ihjäl deras tid istället.
Gunnar Volt:
Vad menar du med det?
Håkan:
Precis vad jag säger. Det har vuxit fram en helt ny industri, har du
inte märkt det? TV, Video, film, musik. Förr slog man ihjäl
folk, nu slår man ihjäl deras tid.
Gunnar Volt:
Det är det du håller på med här alltså? Slår
ihjäl folks tid?
Håkan:
Delvis. Timekilling products, en helt ny grej. Kom, ska jag visa er. Vi gör
ett studiebesök på fabriken.
[De fyra har nu kommit ut i fabriken där killar i 20-årsåldern åker fram på ett rullband med olika anhalter. I bakgrunden hörs Dröm om kärlek.]
Håkan:
Ja, det är alltså en dansbandsfabrik, det här. Här gör
vi 85 % av alla dansband på den svenska marknaden. Råmaterialet
kommer in här borta. Det är unga gossar mellan tjugo och tjugofem
år som gallras bort från solofabriken. Ja, dom går alltså
inte att göra soloartister av, däremot passar dom bra till dansband.
Dom kommer in på bandet här, som ni ser. Dom förses med klädsel
här borta. Vi har fem olika färger: rosa, blått, grönt,
vinrött och gult. Dom friseras här borta. Frisyr A för sångarna
och frisyr B för dom övriga. Här placeras skjortsnibbarna på
rätt plats. 23 centimeter från hakans mittpunkt och 11 centimeter
från yttersta spetsen på axeln. Och dom utrustas med instrumentbrädor
och annat smått och gott här. Här till exempel har vi Nisse.
Han är plektrummontör och placerar ett plektrum mellan pekfingret
och tummen på varje kompgitarrist. Hur går det Nisse?
Nisse:
Ja, jag klagar inte.
Håkan:
Nej, det ska du inte göra, Nisse.
[Ett par japaner har kommit fram och håller på att filma dem och gör ljudupptagningar.]
Gunnar Volt:
Dom här japanerna som springer här och videofilmar, vad ska det
va' bra för?
Håkan:
Ja, det är en jävla ohyra. Det är japanska industrispioner.
Dom är här för att knycka idéer och vi får inte
väck dom. Vi har gjort allt, men det går inte. Hursomhelst, låt
oss gå vidare. Här borta får dansbanden sina namn...
[På dansbandets bastrumma har ett klistermärke med texten 'Glenn Sölves' klistrats.]
Håkan:
...och här borta slås dom in, det vill säga dom börjar
spela.
[Dansbandet börjar spela Dröm om kärlek.]
Håkan:
Och sen åker dom vidare rätt in i turnébussen och ut på
sex månaders turné.
Gunnar Volt:
Det är ju fantastiskt.
Håkan:
Ja, vi är ensamma om det. Vi lämnar sex månaders turnégaranti
på alla våra dansband, och då gör vi ändå
ett dansband var fyrtionde sekund, så det är inte illa!
[Nu har de två japanerna smugit sig fram till Håkan. Den ena filmar och den andra håller obemärkt en mick rakt framför munnen på Håkan.]
Håkan:
Men vi gör inte bara dansband, vi gör soloartister, hela shower,
video, TV - allt som slår ihjäl folkstid.
[Först nu märker Håkan japanernas inspelning. Han börjar springa efter dem.]
Håkan:
Förbannade japaner!
[Gunnar, Max och Rambo har nu återvänt till taxin och åker rakt fram på en asfalterad landsväg.]
Rambo:
Det kanske är han...
Gunnar Volt:
Vadå?
Rambo:
...som är Leif.
Gunnar Volt:
Vem då?
Rambo:
Din bror!
Gunnar Volt:
Håkan?
Rambo:
Ja.
Gunnar Volt:
Nej...
Rambo:
Hörde du inte hur nöjd han lät när han prata om att ödelägga
din karriär?
Gunnar Volt:
Du, stanna vid kafeterian där borta så äter vi lunch där.
Jag är hungrig.
Taxichauffören:
Jaha...
[Inne på kafeterian står de tre i kön med sina brickor på släpbordet där man får maten. Vid släpbordets slut finns kassan och på väggen mittemot finns fönster och där utanför bensinpumpar.]
Gunnar Volt:
Håkan skulle aldrig göra nåt sånt. Det är han
för feg för.
Rambo:
Men det måste ju vara någon som är insatt i våra inre
angelägenheter.
Gunnar Volt:
Det kanske är du...
Rambo:
Jag?
Gunnar Volt:
Javisst.
Rambo:
Du misstänker väl inte mig?
Gunnar Volt:
Jag misstänker alla. Det ska man göra. Det har jag läst.
[Max som går sist av de tre och har väskan ger Rambo och Gunnar varsin sedel.]
Max:
Här, ni kan väl ta dom här och betala med, så slipper
jag krångla med väskan sen.
[De tre har nu slagit sig ned vid bordet längst in mot ena kortsidan. Rambo och Gunnar sitter med ryggen mot kafeterians övriga kunder.]
Gunnar Volt:
Om vi får tag på orginalmanuskriptet, brevet som Leif skrev till
tidningen, där måste ju hans riktiga namn stå, eller hur?
Rambo:
Ja, det tror jag inte, han ville ju vara anonym.
Gunnar Volt:
Jamen är det inte så, Max?
Max:
Jo, tidningen tar inte in insändare om inte riktiga namnet finns med.
Men vad ska vi göra med Leif, då, om vi får tag i honom?
Gunnar Volt:
Vi får muta honom, så han tar tillbaks allt han har sagt.
Rambo:
Men han har ju egentligen rätt... Och tänk på vad Håkan
sa.
Gunnar Volt:
Vadå?
Rambo:
Man ska inte slå ihjäl folk, man ska slå ihjäl deras
tid istället.
Gunnar Volt:
Vi slår väl inte ihjäl folk?
Rambo:
Nej nej, men att göra vapen uppmuntrar ju folk att slåss med varann.
Gunnar Volt:
Det är valfrihet; vill folk slåss, ska de väl få det.
Max:
Jäklar, jag glömde betala.
Max går upp från bordet med sin bricka.
Rambo:
Skulle man inte uppmuntra folks goda sidor, i första hand, menar jag?
Gunnar Volt:
Folk har alltid bråkat med varandra.
[Max har nu gått tillbaka till kassan. Det är en lång kö dit, men Max går direkt till kassörskan.]
Max:
Ursäkta mig, men jag glömde betala.
Kassörskan:
Vadå?
Max:
Jag glömde betala.
Busen:
Ställ dig sist i kön!
Max:
Ja, men vänta nu, jag har stått i kön och jag gick förbi
här förut och jag fick min mat och så, men jag fick aldrig
betala.
Busen:
Fick du inte betala?
Kassörskan:
Här betalar alla. Det borde väl jag veta.
Max:
Ja, men vänta nu...
Dvärgen:
Ställ dig sist i kön.
[Dvärgen råkar när han säger detta tappa sin hatt i busen:s ärtsoppa.]
Dvärgen:
Ojdå.
[När dvärgen ska ta upp hatten så råkar han välta hela fatet med ärtsoppa.]
Dvärgen:
Oj...
Busen:
Vad i helvete! Förbannade bondjävel!
[Busen tar upp dvärgen, lägger honom på släpbordet och skickar iväg honom på det så att han slår ner samtliga köares mat. Dvärgen tar sats och hoppar upp på busen:s axlar och börjar slå på hans huvud.]
Dvärgen:
Långe faan!
[En herre vid det bord som står närmast de två sätter en gaffel i ändan på busen som då vinglar bort till ett annat bord och välter rakt på bordet så det går sönder och så att samtliga kunder där också blir involverade i bråket. Nu bråkar samtliga i lokalen utom Max, som står helt förskräckt vid kassan och tittar på, samt Gunnar och Rambo, som sitter med ryggen mot bråket och inte märker någonting.]
Rambo:
Om det inte fanns några vapen, menar jag, så kanske folk skulle
sluta bråka med varann.
Gunnar Volt:
Folk har alltid bråkat.
Rambo:
Men innerst inne, så vill ju alla varandra väl.
Gunnar Volt:
Vad är det för skitsnack? öppna ögonen Rambo, och se dig
omkring. Folk slåss överallt.
[Någon i lokalen skickar iväg dvärgen in i den nedre delen av en spelmaskin. Han försvinner i ett moln av rök. På skärmen kommer det då upp en person som blir ihjälbombad av en helikopter.]
Rambo:
Folk är ju snälla innerst inne.
Gunnar Volt:
Folk vill slåss och bråka.
[Någon kastar ut en ung herre genom fönstret, som på något konstigt vis gör en volt, får tag på bensinslangen och träffar den i en bils bensintank samt gör en honnör medans bensinpumpens mätare går igång. En herre står bredvid och tittar frågande på denne tankare.]
Rambo:
Se hemma, hemma i Rotum, en sån fin sammanhållning folk har.
Rambo:
Vad menar du?
Gunnar Volt:
Jag menar att vi ska va' jävligt glada så länge folk slåss
med varandra.
[Någon kastar nu ut en herre till genom fönstret. Denne gör också en volt, men hamnar i den tankande bilens förarsäte. Han kommer åt något så att bilen går igång och åker iväg med honom i och bensinpumpen släpandes efter. Efter detta kastar busen ut två personer genom fönstret som båda hamnar på en flakmoped. Också denna går igång och de två åker iväg med ägaren springandes efter.]
Flakmopedsägaren:
Ge fan i moppen! Kom tillbaks då!
[Först nu har bråket slutat, och de som är kvar där inne står och tittar på all förödelse. Nu har också Gunnar och Rambo upptäckt det.]
Gunnar Volt:
Vad gör du, Max?
Max:
Ja, jag skulle bara betala min mat...
[De tre sitter nu åter i taxin och åker på en asfalterad väg.]
Max:
Det är den där Leifs fel alltiop.
Gunnar Volt:
Tyst nu, Max. Jag tänker. Det där brevet med insändaren...
Där står hans riktiga namn. Var det inte så, Max? Max? Max
? MAX?
Max:
Jag skulle ju va' tyst... Du skulle ju tänka...
[Hemma hos Gunnar rycker någon i dörren mitt i natten, men får inte upp den. Då ringer personen lite försiktigt på dörren och den öppnas av Doris.]
Doris:
Var har du var't?
Gunnar Volt:
Är du vaken?
Doris:
Var har du vart? Vad har du gjort? Vad har du för kläder på
dig? Varför har du inga nycklar? Vad är det som har hänt? Varför
har du inte hört av dig? Jag ska ha barn när som helst, Gunnar.
Jag vill veta var du är.
Gunnar Volt:
Det är ju inte förrän om fyra veckor.
Doris:
Det kan komma när som helst.
Gunnar Volt:
Det ska komma om fyra veckor. Dr Forsman har personligen garanterat mig det.
Doris:
Det kan väl inte han garantera!
Gunnar Volt:
Vi har ju flyttat fram kanondagarna två veckor i år för att
du ska få föda i lugn och ro efter allt ståhej. Det fattar
du väl att du inte kan spräcka hela programmet och föda nu!
Doris:
Ja, men vad är det som har hänt då? Här har det ju sprungit
folk hela dan och telefonen har ringt hela tiden! Vad har du gjort?
Gunnar Volt:
Lugn, Doris. Ceasar Alexander William kan ju bli nervös...
Doris:
Kan han inte få heta Ove?
Gunnar Volt:
Men Doris...
[När de två har gått och lagt sig ringer telefonen. När den ringt två signaler svara Gunnar.]
Gunnar Volt:
Ja... Va? Har du det? Suveränt! Ja. Hejdå.
Doris:
Vem var det?
Gunnar Volt:
Det var Max.
Doris:
Jaha...
Gunnar Volt:
Han undrade om jag sov.
Doris:
Och då svarade du 'Suveränt'...?
[Det sjungande Rotumkvarteret samlas ute på gården och sjunger Leif, Leif, Leif, vad har du gjort?' till Rotumkvartettens musik.]
Tanten:
I dag var det inte lika trevligt som när vi gick förbi här
igår.
Farbrorn:
Nej, det var bättre förr... Det var det...
[Inne i Rotumsfabriken står Florence och Kortnoj på en liten upphöjning med ett hav av journalister framför sig. Knäppande hörs från de många kamerorna i lokalen.]
Journalist 1:
Har ni sålt vapen illegalt till Libyen?
Florence:
På den frågan så kan vi inte svara ja...
Journalist 2:
Har ni sålt vapen över huvud taget?
Florence:
På den frågan måste vi i nuläget svara nej...
Journalist 3:
Det är alltså inte sant det där som den här Leif skrivit
i sin insändare?
Florence:
Det får ni fråga Leif.
Journalist 4:
Vem är Leif då?
Florence:
Ja, det får ni fråga Leif...
Journalist 5:
Är det sant att polisen har varit här och häktat direktör
Volt?
Florence:
Det får ni fråga direktör Volt.
Journalist 6:
Var är han då?
Florence:
Det får ni fråga honom. Ja, än en gång måste
jag be er att inte ställa frågor som vi inte kan svara på,
och om ni i övrigt uppträder sakligt och korrekt i en värld
utan krig. Jaa, visst...
[I en dörr bakom journalisterna sticker Gunnar in huvudet, vilket Florence ser. Gunnar viftar dock att hon ska fortsätta utan att blanda in honom.]
Florence:
...Men hur går det då med Rotum? Joo... Ta över, Kortnoj.
[Florence tränger sig fram och går ut ur dörren till Gunnar medan Kortnoj fortsätter prata.]
Kortnoj:
Ja, den här Leif skriver i sin insändare att var tredje iranier
idag har ett vapen gjort här i Rotum. Det är väl inget bevis
för att vi säljer vapen illegalt... Iranierna kan ju ha fått
sina vapen på många sätt. Dom kan ha hittat dom i öknen...
Köpt på postorder... Fått i julklapp... Haft hemma sen länge...
Ja, där hör ni.
[Utanför står alltså Gunnar och Florence.]
Gunnar Volt:
Vi går till mitt kontor.
Florence:
Nej, det är för riskabelt.
Gunnar Volt:
Ditt då?
Florence:
Max.
Gunnar Volt:
Är han där?
Florence:
Nej, men hans kontor.
Gunnar Volt:
Är det borta?
Florence:
Nej, vi går dit.
Gunnar Volt:
Vart då?
Florence:
Till hans kontor.
Gunnar Volt:
Vems?
Florence:
Max.
Gunnar Volt:
Just det.
Florence:
Kom.
Max kontor är tomt.
Florence:
Hur ska vi reda ut detta?
Gunnar Volt:
Vi måste ha tag i Leif.
Florence:
Jag har hans föräldrar på mitt kontor.
Gunnar Volt:
Hans föräldrar?
Florence:
Ja, dom påstår att dom är hans föräldrar.
Gunnar Volt:
Vad gör dom här?
Florence:
Ville ställa allting till rätta, sa dom.
Max:
Hallå? Vad är det frågan om? öppna!
[Max står utanför den låsta dörren och rycker nervöst i den. Florence öppnar.]
Florence:
Men lugna ner dig.
Max:
Vad gör ni här?
Gunnar Volt:
Bry dig inte om det. Har du fått tag i brevet?
Max:
Ja, här.
[Max ger Gunnar ett brev.]
Gunnar Volt:
Ja, det är bra.
Florence:
Vad är det?
Gunnar Volt:
Det är Leifs insändare. Max och Rambo gjorde ett litet besök
på tidningen i natt.
Florence:
Inbrott?
Max (nöjd):
Mmm...
Florence:
Nej, det var det grövsta!
Gunnar Volt:
Står namn och adress?
Max:
Nej...
Gunnar Volt:
Jamen då är det ju inte värt nånting.
Max:
Jo, men det är ju handskrivet.
Gunnar Volt:
Ja, vad hjälper det?
Max:
Jag har skickat en kopia av det där brevet till professor Lutherfors
i Stockholm, en av världens främsta grafologer.
Gunnar Volt:
Ja?
Max:
Ja, med hjälp av en dator och den handstilen kan han få fram en
bild på hur den personen ser ut som har skrivit det där brevet.
Gunnar Volt:
Det är ju suveränt! När får vi svar?
Max:
Så fort som möjligt.
Florence:
Ska jag hämta föräldrarna?
Gunnar Volt:
Javisst ja, gör det.
[Florence går ut ur rummet.]
Max:
Föräldrarna? Vilka föräldrar?
Gunnar Volt:
Florence har Leifs föräldrar på sitt kontor...
Max:
Har Florence Leifs föräldrar på sitt kontor? Ja, men varför
gjorde vi då inbrott på tidningen?
Gunnar Volt:
Ja, det har du rätt i!
[Florence kommer nu in med en dam och en herre i rummet.]
Florence:
Jaha, det här är alltså Bertil och Signe Fred och det här
våran direktör Gunnar Volt och vice VD Max Koger.
[Gunnar räcker fram handen för att hälsa, men Bertil förstår det inte och vinkar lite.]
Bertil:
Hej, hej.
Gunnar Volt:
Hej.
[Nu kommer Rambo in i rummet.]
Rambo:
Hej.
Max:
Hej.
Florence:
Ja, vad är det nu som får er att tro att just er son ligger bakom
insändaren?
Bertil:
Jo, jag vet att det är han. Han har alltid var't knepig, våran
pojk. Helt omöjlig har han var't.
Signe:
Ja, inte alls som andra.
Bertil:
Han gör aldrig sånt man inte får.
Signe:
Som andra gör alltså.
Bertil:
Gå med träskor i trappuppgången, spela grammofon efter klockan
tio, kastar sten på ankor och sånt.
Signe:
Sånt gör inte våran pojk, inte.
Bertil:
Och det var likadant när han var liten.
Signe:
Ja, han gjorde aldrig fel.
Bertil:
Det är onormalt att va' sån. Perverst. Vi var fruktansvärt
oroliga jämt, kommer jag ihåg.
Signe:
Ja, ville ju att han skulle va' som andra.
Bertil:
Vi blev tvugna att ge'n stryck så det blev folk utav'n. Jag slog honom
ofta, minns jag.
Signe:
Ja, jag slog honom, jag med!
Bertil:
Ja, du slog honom. Och morfar slog honom. Och mormor och farbror Adolf.
Signe:
Och Rickard.
Bertil:
Svåger din, ja. Han slog ofta pojken. Ojojoj.
Signe:
Ja, men Gösta Forsberg, då?
Bertil:
Ja, han ja. Ja, han slog nåt alldeles förbannat! Och grannen slog.
Och grannens bror var där och slog ibland. Och han som läste av
elmätaren slog också. Ja, jag tror inte det var nån som inte
slog den pojken.
Signe:
Nä, men han slog ju aldrig tillbaka nån gång.
Bertil:
Nä, han var nog den ende som aldrig slogs.
Signe:
Ja, men ingen ska kunna säga om oss att vi inte har gjort vad vi har
kunnat för den pojken.
Gunnar Volt:
Ja, men det här bevisar väl ingenting?
Florence:
Jo. Men det är en sak till.
Gunnar Volt:
Vadå?
Florence:
Han jobbar här på fabriken.
Gunnar Volt:
Ja?
Florence:
Och han heter Lars-Erik Ingemar Fred... Nämen fattar ni inte? Initialerna...
Lars-Erik Ingemar Fred. Det blir Leif.
Gunnar Volt:
Det blir Leif!
Bertil:
Ja, och nu säger Signe här, som har läst lite psykologi i Saxons
veckotidning, att han vill ge igen på det här sättet för
att han fick så mycket stryk när han var liten.
Gunnar Volt:
Ja, så är det naturligtvis.
[Telefonen ringer och Florence svarar.]
Gunnar Volt:
Ni anar inte hur tacksamma vi är.
Bertil:
Vi gör bara våran plikt. Vi vill inte att pojken ska fördärva
hela bygden.
[Florence räcker fram telefonen till Gunnar.]
Florence:
Det är till dig.
Gunnar Volt:
Jaha... Ja, det är Gunnar Volt. Doris, är det du? Hej. Va? Ska du
föda nu? Men det går väl inte, fattar du väl? Jag har
inte tid med det nu. Kan du inte hålla emot? Pressa på något
sätt? En livrem runt låren? Herregud, det måste väl
gå på nåt sätt? Dr Forsman sa ju... Ja, jag vet...
Jajajaja, ta det lugnt nu. Ja, men det är väl inget att grina för?
Ja, ja, hej.
[Gunnar lägger på luren.]
Gunnar Volt:
Min fru ska ha barn. Nu! Hon måste till BB. Förbannade Forsman!
Har vi nån bil inne?
Max:
Ja...
Gunnar Volt:
Kan du köra mig, Max?
Max:
Javisst.
Gunnar Volt:
Kom då.
[Max kommer först ut ur entrén och sätter sig i bilen som står till vänster. När Gunnar kommer ut några sekunder senare, sätter han sig i bilen till höger och slår igen dörren. Då kör Max iväg, men med fel bil. Gunnar springer ur sin bil när han ser misstaget, men Max stannar inte.]
Gunnar Volt:
Max! Max! Vad i helvete! Max!
[Gunnar ser en stor traktor med skopa som står intill och springer dit.]
Gunnar Volt:
Ahhh... Du får köra mig! Sänk skopan! Sänk skopan!
[Traktorn kör iväg.]
[Inne på sjukhuset har Gunnar gått in i ett rum där Dr Forsman sitter. Dock inte ensam. Utanför samlar sig fler och fler människor som tittar in.]
Gunnar Volt:
Nu ska du höra på mig väldigt noga. Här har jag brutit
en tvåhundraårig tradition och flyttat fram kanondagarna fjorton
dar tack vare dig. Jag har satsat all min prestige och pondus för att
ådstakomma detta bara för att Doris ska få föda vårat
barn i lugn och ro efter allt ståhej och för att jag ska kunna
vara med vid förlossningen. För så ska det vara nu för
tiden, det har Doris sagt. Du har personligen garanterat mig att barnet inte
ska komma förrän om fyra veckor och så kommer det i dag! Mitt
i ett av de mest avgörande ögonblicken i hela min karriär!
D-d-det går bara inte. Hon kan inte föda idag. Du måste göra
någonting åt det. Jag har ju inte förberett nånting.
Hur ska jag få fram en blåsorkester nu? Och fyrverkeri? Och mina
cigarrer kommer inte från Cuba förrän på onsdag! Jag
har inte tid att föda barn idag! Fattar du inte det? Förbannade
kvacksalvare!
Dr. Forsman:
Men snälla herr Volt, jag har väl aldrig garanterat...
[Gunnar vänder sig mot den stora folkhopen som samlat sig utanför dörren.]
Gunnar Volt:
Vad är det som är så intressant? Va?
[Gunnar får nu syn på den patient som Dr. Forsman sitter och gör en gynekologisk undersökning på, och som har benen utspända på en ställning.]
Gunnar Volt:
Åh, fru Svanström... Det var inte igår!
[Gunnar går ut och stänger dörren.]
[Max har nu kommit fram till Gunnar Volts hus. Ut därifrån kommer Inspektör Mård och Assistent Nilsson. De går fram till Max.]
Max:
Ja, rent objektivt så kan man säga att jag inte vet nånting...
Inspektör Mård:
Var är direktör Volt?
Max:
Det vet jag inte...
Inspektör Mård:
Vad gör ni här då?
Max:
Jag skulle köra hit honom.
Inspektör Mård:
Direktör Volt?
Max:
Ja...
Inspektör Mård:
Men han är ju inte med!
Max:
Nej, just det. Så dumt...
Inspektör Mård:
Var är han?
Max:
Det vet jag inte...
[Inspektör Mård: Jag vill väldigt gärna träffa honom.]
Max:
Jag ska framföra det.
Inspektör Mård:
Var är han?
Max:
Det vet jag inte.
Inspektör Mård:
Var är han?
Max:
Han kanske tog fel bil.
Inspektör Mård:
Fel bil?
Max:
Ja, på fabriken alltså... Han kanske tog den som stod bredvid
och så körde jag iväg med den som stod bredvid istället
för den som stod bredvid...
Inspektör Mård:
Då åker vi och hämtar honom...
Max:
Nej, jag tror inte han vill det...
Inspektör Mård:
Det är klart han vill. Ni skulle ju köra honom hit, eller hur?
Max:
Ja just det...
Inspektör Mård:
Ja...
Max:
Men hans fru ska föda barn! Hur går det med Doris? Herregud!
Inspektör Mård:
Hon är på BB. Det har vi tagit hand om. Kom nu.
[De kör iväg i Max bil. När de åkt kommer Gunnar fram och går in mot sitt hus.]
[När Max, Mård och Nilsson kommit tillbaka till Rotumfabriken och inte hittar någon Gunnar går Max fram till traktorn som står mitt på gården.]
Max:
Har du sett direktör Volt?
Traktorföraren:
Va?
Max:
Har du sett direktör Volt?
[Inget svar.]
Max:
Har du sett direktör Volt?
[När Max går bort tar traktorföraren av sig de hörselskydd han haft på sig, som visar sig vara hörlurar. Ur dem hör man 'Rotum Rock' på hög volym.]
Traktorföraren:
Va?
[På sjukhuset kommer en sjuksköterska gående med en patient på en flyttbar säng i en korridor. En dörr bredvid öppnas.]
Sjuksköterska 1:
Du, kan du hjälpa mig med en säng här inne, det är en
spärr som har fastnat.
Sjuksköterska 2:
Javisst. Ett ögonblick bara, herr Karlsson.
[När sjuksköterska 2 gått in i rummet intill går patienten som legat på den rullande sängen in på toaletten som är precis bredvid, mittemot där sjuksköterska 2 gått in. Därefter kommer Gunnar fram i korridoren. Han går snabbt rakt fram, men en av hissarna som finns längst bort i korridoren öppnas och ut kommer Max, Mård och Nilsson. Gunnar gömmer sig då kvickt bakom sängen som herr Karlsson legat i. Max, Mård och Nilsson ställer sig och pratar med en sjuksköterska längst bort i korridoren och då passar Gunnar på att lägga sig i sängen, eftersom han känner på sig att de tänker gå förbi där han är just nu. Då kommer sjuksköterska 2 tillbaka.]
Sjuksköterska 2:
Sådär, ja. Då fortsätter vi, herr Karlsson.
[sjuksköterska 2 rullar iväg med sängen och Gunnar, men lägger inte märke till att det är Gunnar som ligger i sängen eftersom han dragit täcket över huvudet. När dett gått iväg kommer herr Karlsson ut från toaletten.]
Herr Karlsson:
Ja, jag skulle bara kamma mig lite, så jag blev fin på opera...tion.
[Inne i operationssalen står en rad med grönklädda och otåliga kirurger med armarna i kors.]
Kirurg 1:
Vi har väntat...
Sjuksköterska 2:
Åh, förlåt mig.
Kirurg 1:
Lägg upp honom på operationsbordet!
Sjuksköterska 2:
Ja, då var det dags, herr Karlsson. Kom nu. Nämen, det är
inget farligt, herr Karlsson. Kom nu.
Kirurg 1:
Vad är det här för trams? Vi har inte hela dan på oss.
Kom nu.
[De försöker allihop flytta den ovillige Gunnar.]
Kirurg 2:
Hjälp till här.
Gunnar Volt:
Vänta lite...
[Gunnar sätter sig rakt upp i den flyttbara sängen och sjunger Det blir ingen operation.]
[När han sjungit klart och musiken tystnat springer han direkt iväg från salen. Då kommer herr Karlsson förbi.]
Herr Karlsson:
Blir det ingen operation?
[I en annan sjukhussal ligger Doris med Max, Inspektör Mård och Assistent Nilsson omkring sig.]
Doris (gråtande):
Jag har inte sett honom på hela dan. Han lovade mig att han skulle vara
med på förlossningen och hjälpa mig... Han lovade att han
skulle ställa upp!
Inspektör Mård (tittar i en närliggande garderob):
Han gömmer sig här nånstans, eller hur?
Doris:
Men varför skulle han gömma sig?
Inspektör Mård:
Vi har fått det intrycket att han inte vill träffa oss. Har ni
märkt något underligt med honom på sistone?
Doris:
Nej...
Inspektör Mård:
Han har inte varit ovanligt nervös, svettats hårt, sovit i konstiga
ställningar eller nåt sånt?
Doris:
Ja, han går i sömnen, men det har han gjort länge...
Inspektör Mård:
Går han i sömnen? Det var intressanta upplysningar, fru Volt. Någonting
mera ni lagt märke till? Har han svårt att sitta still? Rakar han
sig med TV:ns fjärrkontroll, lägger han in smutstvätt i kylskåpet,
äter han på möblerna?
Doris (gråtande):
Sluta! Jag vill inte svara på era dumma frågor! Jag har fött
ett barn för fem minuter sen. Jag vill ha mitt barn! Var är mitt
barn? Var är mitt barn? Var är mitt barn?
[Genom fönstret i dörren som leder ut ur rummet kommer Gunnar förbi. Han stannar till och tittar, sedan går han igen.]
Max:
Lugn nu, Doris.
Inspektör Mård:
Tårar kan ni pressa fram, fru Volt. Men sanningen kan ni inte pressa
fram. Vi sätter oss ner och väntar. Nån gång måste
väl den lycklige fadern dyka upp.
[Nu kommer Gunnar, förklädd i läkarkläder och med munskydd på, in. Han pekar på Mård, Nilsson och sist på Max.]
Gunnar Volt:
Sådär ja. Då var besökstiden slut. Du och du kan gå,
dig behåller vi, du ser inte riktigt frisk ut.
Inspektör Mård:
Nu är det så att jag är polisinspektör.
Gunnar Volt:
Då vet du hur viktigt det är att man håller sig till regler
och bestämmelser. Besökstiden är slut. Adjö.
Inspektör Mård:
Jaja. Vi skulle väl ändå gå nu, kanske.
Gunnar Volt:
Just det. Adjö, adjö.
Inspektör Mård:
Hälsa direktör Volt att vi hör av oss.
[Gunnar stänger dörren, tar av sig munskyddet och går fram till Doris och Max.]
Doris:
Gunnar! Äntligen!
Gunnar Volt:
Hej Doris. Vad skönt att det är över, att det gick bra.
Doris:
Vadå gick bra? Han föddes ju för tidigt. Han är inne
på kontroll, jag vet ingenting.
Gunnar Volt:
Det är klart det går bra. Lita på mig.
[Gunnar drar till sig Max i kragen över sängen.]
Gunnar Volt:
Vad har du sagt?
Max:
Ingenting...
Gunnar Volt:
Vad vet dom om Leif?
Max:
Ingenting...
Gunnar Volt:
Vad vet dom om våra affärer?
Max:
Ingenting...
Gunnar Volt:
Hur vet du det?
Max:
Det sa dom.
Gunnar Volt:
Vad sa dom?
Max:
Ingenting...
Gunnar Volt:
Vad vill dom då?
Max:
Dom vill prata med dig.
Gunnar Volt:
Inget annat?
Max:
Jo, Leif.
Gunnar Volt:
Vet dom vem Leif är?
Max:
Nej.
[Doris har plötsligt tagit fram en liten silverfärgad pistol som hon riktar mot Gunnar.]
Doris:
Nu räcker det, Gunnar! Jag vill inte höra ett ord till om dig, eller
Leif, eller nånting. Försvinn!
Gunnar Volt:
Lägg ner pistolen Doris!
Doris:
Försvinn, sa jag!
Gunnar Volt:
Snälla Doris, den pistolen skulle du ha för att skydda dig mot ligister!
Doris:
Det är precis vad jag gör just nu!
Gunnar Volt:
Lägg undan pistolen, Doris! Det är farligt!
Doris:
Jag ska mörda dig, Gunnar. Du har inte ens frågat efter ditt nyfödda
barn!
Gunnar Volt:
Ja, just det. Var är han?
Doris:
Gör det inte värre för dig, Gunnar. Försvinn innan jag
skjuter!
Gunnar Volt:
Jag älskar ju dig, Doris!
Doris:
Det gör du inte alls.
Gunnar Volt:
Säg inte så! Jag kan inte leva utan dig! Det är sant.
Doris:
Och det säger du nu, under pistolhot!
Gunnar Volt:
Lägg undan pistolen då, Doris, så ska jag säga det igen.
Doris:
Vet du egentligen hur korkad du är?
Gunnar Volt:
Säg inte så, Doris.
Doris:
Försvinn innan jag skjuter!
Gunnar Volt:
Lägg ner pistolen, Doris!
[Gunnar försöker ta tag om Doris hand för att rikta bort pistolen, men misslyckas.]
Doris:
Jag skjuter!
[Pistolen går av när den är riktad precis mot Gunnar. Dock får han inga skador alls, men någon slags rök börjar sprida sig i lokalen. De börjar allihop att gråta.]
Doris:
Vad är det här för djävla pistol?
Gunnar Volt:
Det är tårgas!
[Allihop i salen gråter hejdlöst.]
Gunnar Volt:
Förlåt mig, Doris.
[Nere i en källare sitter Max, Gunnar, Rambo, Kortnoj och Florence vid ett bord.]
Gunnar Volt:
Jag tänkte att vi skulle inleda kanondagarna med hejdundrande barndop!
Florence:
Barndop?
Gunnar Volt:
Javisst. Min egen son, Ceasar Alexander William ska döpas som inledning
till festligheterna. Det går rakt in i hjärtat på folk. Rotums
kanoner & krut kommer att bli världens gulligaste vapenfabrik.
Rambo:
Är inte det lite väl magstarkt?
Gunnar Volt:
Det är en lysande idé. Vi måste ju få folk att se
framåt och glömma alla smutsiga affärer nu. Vi börjar
med barndop och blåsorkester och sångkörer och sen låter
vi alla Rotums skolbarn bilda ring och släppa iväg tusen vita ballonger
som en symbol för freden samtidigt som dom sjunger en sån där
käck fredssång. Det ska man göra nu, det ligger i tiden. Sen
har vi uppvisning och visar det senaste inom krigsindustrin med 'the fighting
egg' som huvudnummer. Vi kommer att få sälja ägg som den värsta
hönsgård.
Rambo:
Men är det inte i magstarkaste laget?
Gunnar Volt:
Vad är det med dig? Vill du hellre fortsätt att tassa omkring i
öknen och sälja vapen i smyg? Va?
Rambo:
Nej nej nej, men det här med kyrkan och skolbarn och sång och fred...
Är inte det lite väl magstarkt?
Gunnar Volt:
Här gäller det att överleva, Rambo, för en hel bygd! Då
kan vi inte ta hänsyn till om du får ont i magen. Ta dig lite Samarin.
Det här kommer bli de pampigaste kanondagarna i Rotums historia! Vad
säger ni andra?
Max:
Ja, jag tycker det är en bra idé.
Kortnoj:
Jag med.
Florence:
Jag med.
Gunnar Volt:
Där hör du, Rambo! Men för att vi ska slippa hålla till
här i Max källare med planeringen så måste vi stoppa
Leif och få honom att ta tillbaka allt han har sagt!
[Det knackar på dörren.]
Max:
Ja, kom in.
Max fru:
Det är en Inspektör Mård här. Han undrar om ni är
här. Är ni det, eller?
Gunnar Volt:
Nej, nej nej, vi är inte här. Det är ingen av oss som är
här, eller hur?
Max:
Nej...
Kortnoj:
Nej...
Florence:
Nej...
Rambo:
Nej...
Max fru:
Då hälsar jag honom det då.
[Max fru går och stänger dörren om sig.]
Gunnar Volt:
Vi måste få tag på Leif innan inspektör Mård
får tag i honom! Och vi måste vara försiktiga. Mård
bevakar varje steg vi tar.
Max:
Ja, men Mård vet inte att vi vet vem Leif är.
Gunnar Volt:
Nej, just det. Vi har ett visst försprång.
Rambo:
Vem är han då?
Max:
Han heter Lars-Erik Ingemar Fred och bor på Mynninggatan 4.
Florence:
Saken är klar. Vi åker dit och hämtar honom!
Max:
Nej, det går inte, för just nu är han på kanonvallen.
Florence:
Spelar han fotboll?
Max:
Nej, han är linjedomare.
Gunnar Volt:
Ja, vad tycker ni? Ska vi gå på fotboll?
Kortnoj:
Vilka är det som spelar?
Gunnar Volt:
Ja, det spelar väl ingen roll? Vi ska ju bara se på linjedomaren.
[LEF springer fram och tillbaka på långsidan under matchens gång. På läktaren sitter Gunnar och de andra.]
Gunnar Volt:
Det är alltså Leif?
Max:
Ja.
Gunnar Volt:
Är du säker på det nu?
Max:
Ja, det är Lars-Erik Ingemar Fred alias Leif, ja kolla.
Gunnar Volt:
Ja, det är bra. Då gäller det bara att enleverera honom så
diskret som möjligt.
[Plötsligt sträcker LEF flaggan och signalerar offside. Hela publiken börjar bua och folk på läktaren närmast intill LEF börjar kasta saker på honom. Bl.a ett badkar och en cykel kastas i närheten av honom.]
Gunnar Volt:
Det är ingen tvekan om att det där är Leif. Ingen annan än
en så rättrogen person skulle våga vinka av hemmalaget för
offside i det läget.
Florence:
Ser du vilka som står bakom honom?
Gunnar Volt:
Nej...
Max:
Är det Mård och Nilsson?
Gunnar Volt:
Ja, det är det.
Max:
Då vet dom också...
Gunnar Volt:
Då måste vi nypa honom så fort vi kan.
[När LEF kommer gående ut från stadion efter matchen kommer Gunnar och de andra fram och går bredvid honom.]
Gunnar (viskande):
Fortsätt bara gå som vanligt, så händer ingenting. Försök
se ut som vi känner varandra. Se glad ut. Le.
Gunnar (högre):
Det var väl en trevlig match? Ni gjorde ju en strålande insats!
Men det är otacksamt att vara linjedomare, eller hur?
LEF:
Min cykel står där borta.
Gunnar Volt:
Ja, ni ska inte bry er om er cykel nu, ni ska få åka bil istället
med oss. Varsågod, herr Leif.
[De går allesammans in i bilen, men Max som går sist får inte plats.]
Gunnar Volt:
Ja, jag är ledsen Max, men du kan väl ta Leifs cykel istället?
[Bilen åker iväg, och då kommer Inspektör Mård och Assistent Nilsson fram bakifrån.]
Inspektör Mård:
Fick inte du åka med?
Max:
Jodå, men jag hade ju min cykel med mig.
[Max går fram till cykelstället med Mård och Nilsson bakom sig. Det står mängder av cyklar där och Max har ju ingen aning om hur den ser ut. Mård och Nilsson harklar sig.]
[Tillbaka i Max källare sitter de nu allihop tillsammans med LEF.]
Gunnar Volt:
Jag hade tänkt mig det såhär: du träder fram, talar om
att altihop är fel. Du har drömt det, du har läst det i fantomen,
du har sett det på bio eller ja, va fan som helst. Sen är saken
ur världen, fattar du?.
LEF:
Jag har inte skrivit nån insändare.
Gunnar Volt:
Det är klart att du har.
LEF:
Varför tror ni det?
Gunnar Volt:
Det har din mamma och pappa sagt.
LEF:
Men det är ju fel.
Gunnar Volt:
Dom har berättat allt om dig. Vi vet nog vad du är för en.
LEF:
Vadå? Jag har aldrig gjort en fluga förnär.
Gunnar Volt:
Nej, just det.
LEF:
Ni får inte göra så här med mig.
Gunnar Volt:
Du får tio tusen.
LEF:
Tio tusen?
Gunnar Volt:
Ja.
LEF:
Det är alltså sant, det som står i insändaren?
Gunnar Volt:
Ja, det är klart. Annars hade det ju inte vart några problem.
LEF:
Och nu vill ni att jag ska få tio tusen för att jag ska säga
det jag har skrivit, som jag inte har skrivit, inte är sant, fast det
är sant?
Gunnar Volt:
Fy fan, vilke fruktansvärt hopplös människa! Lys på honom,
Rambo, lys!
[Rambo tar en ficklampa och riktar den mot LEF:s ansikte.]
Gunnar Volt:
Erkänn. Erkänn. Erkänn allting. Erkänn.
LEF:
Varför lyser ni på mig? Syns jag inte?
[Maximilian kommer in i det rum på sjukhuset där Doris ligger med sitt nyfödda barn.]
Maximilian:
Hallå, mamma.
Doris:
Hej, Maximilian.
Maximilian:
Hallå, Rocky.
Doris:
Hur är det?
Maximilian:
Bra.
Doris:
Hur är det hemma?
Maximilian:
Bra.
Doris:
Är du ensam?
Maximilian:
Nej, pappa är med.
[Gunnar kommer fram lite försiktigt vid dörren.]
Doris:
Hej Gunnar.
Gunnar Volt:
Hej. Är du...är du väldigt arg på mig?
Doris:
Äh...
Gunnar Volt:
Får jag hålla honom?
[Doris räcker barnet till Gunnar och Gunnar räcker samtidigt en present till Doris.]
Gunnar Volt:
Här...en liten present.
[Doris börjar öppna paketet.]
Gunnar Volt:
Vad lätt han var.
Doris:
Ja, han blev ju född för tidigt. Han väger inte tre kilo ens.
Maximilian:
Får jag hålla honom?
Gunnar Volt:
Jadå. Vänta lite.
Doris:
Vad har du köpt för nåt?
Gunnar Volt:
Det är inget märkvärdigt.
[Doris har nu öppnat paketet och tar ut en mörkbrun sparkdräkt som det står Rotums kanoner & krut på, på ett gult parti på framsidan.]
Doris:
Gunnar....
Gunnar Volt:
Är den inte fin?
Doris (suckar):
Jo...
[Gunnar stiger ur sin bil utanför Rotums kanoner & krut och möts där av Max.]
Max:
Det går inte längre nu Gunnar, du måste prata med Mård.
Han är hysterisk, han går inte härifrån förrän
han har fått prata med dig.
Gunnar Volt:
Detta är alltså slutet...
Max:
Ja, förmodligen... Men vi har gjort vad vi kan för att backa upp
dig. Assarsson är här, hembygdsföreningens ordförande.
Kommunalrådet Hylén är här. Tommy Backman är här,
fackklubbens ordförande. Alla stöder dig och är emot Leif.
Gunnar Volt:
Jaja, men Mård måste ju få träffa Leif, eller hur?
Max:
Ja...
Gunnar Volt:
Ja, men det kommer ju att spräcka alltsammans!
Max:
Ja, det är inte säkert, vi gjorde som du sa och tog hit Dr Forsman.
Om han kan föra Leifs talan...
Gunnar Volt:
Ja, vi kör över Leif helt enkelt! Okej, Max. Vi går in.
[Gunnar och Max kommer in i ett av rummen på Rotumfabriken. Där, vid ett bord, sitter vid bortre kortändan LEF och Dr. Forsman, vid långsidan motfönstret Rambo, Florence, Kortnoj (samt Gunnar och Max), vid motsatta långsida Assarson, Backman och Hylén, samt vid kortändan närmast dörrarna Mård och Nilsson.]
Gunnar Volt:
Välkommen, välkommen inspektör Mård. Och välkommen
ni också...
Inspektör Mård:
Assistent Nilsson.
Gunnar Volt:
Ja, just det. Äntligen ses vi. Det var inte en dag för tidigt. Varsågod
och sitt.
Inspektör Mård:
Ja, tack.
Gunnar Volt:
En sån otrolig otur vi har haft med varandra, eller hur?
Inspektör Mård:
Otur?
Gunnar Volt:
Ja, när jag har var't här, så har ni varit där och när
ni har var't här så har jag var't någon annanstans.
Inspektör Mård:
Jag vet inte om jag vill kalla det otur.
Gunnar Volt:
Jaja, men låt oss inte tjafsa om det nu. Nu ses vi, allting ska klaras
upp. Innan vi går in på detaljer och ni börjar fråga
otäcka saker om Libyen och sånt, så vill jag gärna att
vi lyssnar på några röster ifrån trakten. Det hoppas
jag att ni inte har någonting emot.
Inspektör Mård:
Nej, för all del...
Gunnar Volt:
Herr Assarsson, till exempel, han är hembygdsföreningens ordförande.
Han vill gärna säga ett par ord, eller hur?
Assarson:
Ja. Vi i hembygdsföreningen har tagit väldigt illa vid oss av den
här händelsen så vi har helt enkelt gått ut till folk
och frågat rakt på sak: tycker ni inte att Leif har fel - jo det
tycker folk. Tre tusen namnunderskrifter har vi fått in.
[Assarson tar fram en bunt papper ur en mapp och lägger den på bordet.]
Assarson:
Alla tycker samma sak. Du har fel, Leif. Du har lagt dig i någonting
som du inte har med att göra. Låt experterna sköta detta;
direktör Volt och hans kollegor. Rädda Rotum, Leif, ställ upp
och säg 'jag hade fel, förlåt mig'.
Florence:
Tack så mycket för det, herr Assarsson. Ja, inspektör Mård,
nästa man i raden, det är fackklubbens ordförande Tommy Backman.
Backman:
Nej, jag skulle bara säga det att jag känner ju Lars-Erik, eller
ja 'Leif' menar jag, och jag vet precis hur du tänker. Det här är
fel, tänker du, och det måste jag göra något åt.
Men man kan tänka på ett annat sätt också. Det här
är fel, men det skiter jag i. Så kan man också tänka.
Och så ska man då tänka i det här fallet. Jag menar,
säljer inte vi vapen till iranierna så gör nån annan
det. Och ska nån annan ska göra det, så kan ju lika gärna
vi göra det. Eller hur?
Florence:
Tack så mycket. Komunalrådet Hylén, varsågod.
Hylén:
Vi har noga diskuterat den här frågan i fullmäktige och beslutat
oss för att komma med en rekomendation. Å ena sidan har vi sanningen,
å den andra verkligheten. Så brukar det ofta vara i politiken
för övrigt. Man kan säga att vi mycket väl känner
till den här typen av problematik. Mot bakgrund av detta skulle jag vilja
förorda verkligheten. Sanningen i all ära, men den blir man inte
mätt på. Leif, ställ dig upp och säg att du hade fel,
så det blir lugn och ro i Rotum.
Florence:
Tack så mycket för det, komunalrådet Hylén.
[Inspektör Mård reser sig upp och går sakta runt bordet.]
Inspektör Mård:
Det här är rörande. Det är fullständigt otroligt.
Här kastar man sig i ilfart från stockholm för att lägga
lock på hela den här historien. Jag har fått order från
högsta instans att tala med er, direktör Volt och tala med Leif.
Att så snabbt och diskret som möjligt tysta ner det här. Och
så ställer ni till denna otroliga cirkus.
Gunnar Volt:
Skulle ni tysta ner alltsammans?
Inspektör Mård:
Javisst. Regeringen vill absolut inte ha en sån här skandal på
halsen. Men efter dom här veckorna begriper jag ingenting längre.
Vad skulle jag här och göra?
[Mård börjar nu tala i allt högre ton medan allihopa sitter och skäms på sina stolar.]
Inspektör Mård:
På andra ställen bildas aktionsgrupper. Folk demonstrerar och kräver
att allt ska gå rätt till när orättvisor uppdagas. Men
här, här är det tvärt om. Här finns det tydligen
inte en jävel som håller med denna stackars Leif, fast han har
rätt!
Assarson:
Det är rotumandan. Den är unik.
Inspektör Mård:
Vad då för en jävla rotumanda? Inavel är vad det är!
Vilka förbannade höns ni är allihop! Tre tusen namnunderskrifter
som kräver att Leif har fel, fast ni vet att han har rätt!
[Mård tar upp bunten med namnunderskrifter och river sönder den.]
Inspektör Mård:
Har ni ingen moral i kroppen? Det är så man vill spy galla över
er allihopa och rulla er i koskit!
[Mård sätter sig åter på sin stol och efter en lång paus vågar Gunnar börja prata lite skamset och tyst.]
Gunnar Volt:
Ja, men då är väl allt frid och fröjd? Ni vill tysta
ner det. Vi vill tysta ner det. Regeringen vill tysta ner det. Hela Rotum
vill tysta ner det. Alla vill tysta ner det...
Inspektör Mård (lugnt):
Ja. Men det finns en hake.
Gunnar Volt:
Ni har ändrat er och vill sätta dit oss i alla fall?
Inspektör Mård:
Nej, men tänk om det där inte är Leif? Han säger ju att
han heter Lars-Erik. I så fall springer den riktige Leif fortfarande
omkring där ute. Vem vet vad han hittar på nästa gång!
Sabotage...
Gunnar Volt:
Nej, men det där är Leif. Det kan Dr Forsman intyga.
Inspektör Mård:
Varför kan han inte intyga det själv?
Gunnar Volt:
Dr Forsman är expert på att tala om för folk vilka dom är.
Han är en mycket framstående gyne... psykolog. Förklara för
honom, Forsman.
Dr. Forsman:
Ja, det är ingen tvekan om att det här är Leif.
[En knackning på dörren hörs och en kvinna stiger in.]
Kvinnan:
Ursäkta mig, men får jag störa direktör Volt ett ögonblick?
Gunnar Volt:
Javisst. Fortsätt du, Forsman.
[Gunnar reser sig och går ut genom dörren med kvinnan.]
Kvinnan:
Det har kommit ett brev från Stockholm, express, och jag tänkte
det kanske var viktigt...
Gunnar Volt:
Lutherfors! Ni är en pärla!
[Gunnar går åter in i rummet där alla församlats.]
Gunnar Volt:
Ursäkta mig, men vi har fått det avgörande beviset på
att Leif är Leif. Det här är bilden från professor Lutherfors
i Stockholm. Ja, han är grafolog och genom att köra den handskrivna
insändaren, som Leif har skrivit, genom en dator så har han fått
fram hur Leif ser ut. Det här ska väl kunna övertyga er inspektör
Mård.
[Gunnar har ställt sig bredvid Leif och drar upp bilden ur kuvertet precis bredvid honom. Samtliga i salen häpnar när det är Gunnar Volts ansikte den lite vanställda bilden föreställer. Gunnar tittar dock inte själv på bilden, utan läser istället bakpå.]
Gunnar Volt:
Det står nåt på baksidan här: 'Brevet är skrivet
av denne man, förmodligen i sömnen.'
Florence:
Det är ju ofattbart!
[Det knackar på dörren igen och in stiger en kvinna.]
Kvinnan:
Direktör Volt har telefon, det är mycket viktigt.
Gunnar Volt:
Ursäkta mig.
[Gunnar går ut ur rummet.]
Florence:
Det är han själv som är Leif!
LEF:
Där ser ni att det inte var jag!
Florence:
Han har skrivit det i sömnen!
Assarson:
Så dumt det blev...
Backman:
Man känner sig lurad på nåt sätt...
Hylén:
Ja, jag har inga kommentarer...
Florence:
Ja, men varför kallar han sig för Leif?
Max:
Det är hans andranamn. Han heter faktiskt Leif Gunnar Volt.
Inspektör Mård:
Ja, hur ska vi hantera det här?
Max:
Vi kan inte berätta det för honom. Han skulle bli knäckt.
Florence:
Vi kan inte berätta det för nån. Det här måste
väl tystas ner till varje pris, eller hur, inspektör Mård?
Inspektör Mård:
Naturligtvis, men då måste ni ju ha tag på en annan Leif
som tar på sig skulden och tar tillbaka alltihop...
[De tittar allihopa på LEF.]
LEF:
Okej då... Om jag får tio tusen.
[Gunnar kommer in i rummet igen.]
Gunnar Volt:
Nu är det klart. Biskopen kommer hit och inviger kanondagarna genom att
döpa min son!
[Utomhus står en barnkör och sjunger Kanondag i Rotum. Efter detta får man se Gunnar, Doris, Maximilian och LEF åkande sakta i en bil med hela Rotums invånare stående bredvid också sjungade samtidigt som de viftar med vimplar m.m. Banderoller med texten 'Vi älskar dig, Leif' skymtar i bakgrunden.]
LEF:
Det är första gången jag har ljugit i hela mitt liv, och så
händer detta.
[I en kyrka står biskopen och ska döpa Gunnar och Doris:s son. Gunnar och Doris står bredvid och kyrkbänkarna är fullsatta.]
Prästen:
I Faderns, Sonens och den Heliga Andes namn döper jag dig Sesam Koaxial...
[Prästen har tydligen lite dåligt minne och Gunnar viskar namnet i hans öra.]
Gunnar (viskande):
Ceasar Alexander William!
Prästen:
Döper jag dig...Cissus...
[Medan prästen börjar om från början letar Gunnar efter en lapp där namnet tydligen ska stå.]
Prästen:
I faderns, sonens och den heliga andes namn...
[Nu har Gunnar fått fram lappen och ger den hastigt till prästen.]
Prästen:
...Mjölk Limpa Russin.
[Prästen stänker lite vatten på Mjölk Limpa Russins huvud medan Gunnar och Doris förskräckta ser på.]
[Rotums invånare har nu samlats ute på ett fält där nya vapen ska visas. Försäljare går omkring och säljer mat/godis åt den stora publiken. På ett lastbilsflak har en mindre läktare satts upp för de speciellt inbjudna gästerna. Rotumfabrikens högsta anställda hälsar på dem innan de sätter sig. Rotums paradmarsch spelas men tystnar snart och en barnkör börjar istället sjunga Frid och fred och fröjd samt släpper iväg en mängd vita ballonger. Max har gått upp på en liten träbyggnad med en mikrofon där han nu ska presentera programmet.]
Max:
Vi tackar Rotums skolbarn för den trevliga uppvisningen. Och nu börjar
vi vår presentation av det allra senaste inom krigsindustrin. Först
'the camouflaged bomb', 'den kamouflerade bomben', en gammal beprövad
rotumprodukt i ny design.
[En trumvirvel hörs medan en herre iklädd en tight åtsittande och heltäckande dräkt bär fram, en gigantisk bomb. Denna person går bort från bomben, hoppar upp och försvinner i en liten explosion. Strax kommer han ut ur bomben han just placerat ute på fältet. Publiken applåderar.]
Max:
'The camouflaged bomb'! Får vi presentera... stridsvagn 'skräck',
'the <detaland> tank' gjord enbart i avskräckande syfte.
[Två stridsvagnar kommer i bild, men när de svänger och kör mot publiken, respektive åt motsatt håll, får man se att på baksidan är två cyklar fastmonterade på varje. Publiken jublar.]
Max:
Mångdubbla er stridsvagnspark till en bråkdel av kostnaden. 'The
<detaland> tank'! Mina damer och herrar. Rotums kanoner & krut presenterar
bumerangkanonen, 'the boomboomboomerangcannon', världens första
kanon byggd enligt återvinningsprincipen.
[En kanon rullas fram under en trumvirvel. Den avlossar ett skott som inte hinner komma längre än ett par meter innan den dras tillbaka av det snöre den fästs i kanonen med.]
Max:
'The boomboomboomerangcannon'. Och nu är vi framme vid dagens huvudnummer
'the fighting egg'. Tre soldater placeras i ett ägg, ägget lastas
i ett flygplan som släpper ner det bakom fiendens linjer. Ägget
krossas vid nedslaget. Ut kommer soldaterna skjutklara och stridsberedda.
Ladies and gentlemen, 'the fighting egg', egg number one.
[Ett flygplan flyger förbi och släpper ett ägg. När ägget slår i marken krossas det och ut kommer soldaterna som skjuter vilt omkring sig i några sekunder, för att sedan falla ihop medvetslösa. Publiken och de specialinbjudna gästerna skrattar vilt medan soldaterna bärs bort på bår.]
Max:
Ladies and gentlemen, 'the fighting egg', egg number two.
[Ännu ett ägg släpps ned av ett flygplan. Detta studsar dock bara bort. Publiken skrattar även denna gång och Gunnar börjar se nervös ut.]
Gunnar Volt:
Vi måste göra nånting åt det här.
Max:
Ladies and gentlemen, 'the fighting egg', egg number three.
[Samma flygplan släpper ned ett tredje ägg. I luften går det dock hål på ägget och det blåser bort likt en ballong med hål. Publiken skrattar ånyo. Gunnar har nu gått av lastbilens flak, och möts då av två iranier som säger något obegripligt.]
Gunnar Volt:
Ni kommer fruktansvärt olämpligt just nu. Det är klart att
ni ska få era vapen, men det går inte nu. Förresten har vi
slutat med de här affärerna.
[Gunnar tar två glassar från två närstående i publiken och trycker upp dom i ansiktet på iranierna. Han kastar sig in i lastbilen som den specialinbjudna publiken sitter på och kör iväg. Iranierna kastar sig då in i en brandbil av gammal modell och kör efter.]
Rambo:
Iranierna!
[Rambo, Kortnoj och Florence går in i en likadan brandbil och kör även de efter, och Max lyckas kravla sig på i sista stund.]
Inspektör Mård:
Vad gör den dåren nu!?
[Sist kommer nu också Mård och Nilsson som kör efter i en ambulans.]
Busen:
Vad i helvete!
[De kör allihopa ut på en liten landsväg och kör tätt efter varandra.]
[En av iranierna går upp på taket på sin brandbil och tar vattensprutan. Han ställer sig längst fram och börjar spruta vatten på de som sitter på lastbilsflaket. I sin vilda färd råkar flera stycken på lastbilsflaket ramla av i svängarna, men när de kommer fram till en järnväg där bomarna redan gått ner blir lastbilen tvungen att svänga åt sidan snabbt. Detta gör att flaket, som inte var riktigt fastsatt i bilen, åker av och hamnar precis mellan bomarna och järnvägsspåret när tåget kör förbi.]
[Dock fortsätter jakten utan dessa, och nu har Max, som hängt med utanpå Florence, Kortnoj och Rambos brandbil ett bra tag, lyckats komma på fötter och går mot förarsätet. Han slänger där in sin jacka.]
Max:
Kan jag få tidningen?
Kortnoj:
Jaha...
[Kortnoj, som kör, räcker Max tidningen.]
Kortnoj:
Vad ska du göra?
[Max svarar inte utan klättrar upp på brandstegen, som nu börjar sträckas ut. Max skickas med denna fram, förbi iraniern ovanpå iraniernas brandbil och fram till vindrutan. Han spänner där upp tidningen och skymmer förarens sikt. Han säger något obegripligt. Brandstegen firas fortfarande ut, på väg mot Gunnar Volts lastbil. Då börjar även iraniern på taket klättra på denna och komma allt närmare M. Iraniern som kör sin brandbil ser inte p.g.a tidningen och kör fel vid en avtagsväg. Brandslangen, som fortfarande sprutar vatten, har fastnat på en ställning på bilen, och när bilen nu kommer fram till ett dass som brinner, släcker detta vatten branden när bilen stannat. Ut ur huset kommer en äldre man med en telefon i handen.]
Mannen:
Jag har ju inte hunnit ringa till er än!
[På Rambo, Kortnoj och Florence:s brandbilsstege hänger nu ena iraniern och Max. Max hinner dock gå av på lastbilens flak en stund innan iraniern, och då börjar Rambo, Kortnoj och Florence höja brandstegen samt sakta farten för att hindra iraniern. Längre fram på vägen hinner ett par barn gå ut på vägen mellan lastbilen och brandbilen och vinkar åt dem att köra in på en avtagsväg precis bredvid. De har inget val i sin hastighet och där de stannar sitter en katt uppe i ett träd. Eftersom de hissat brandstegen sitter nu iraniern precis i position att ta katten, som hoppar på honom.]
[Nu är det bara Mård och Nilsson som jagar Gunnar utan att riktigt veta varför. De har kommit in i staden och Gunnar kör precis förbi ett övergångsställe innan en gammal tant med käpp går över. Dock hinner inte ambulansen, utan bromsar och stannar precis framför. Tanten fortsätter gå, men ramlar ihop precis efter att ha gått över övergångsstället. Nilsson och Mård går ur ambulansen och fram till damen.]
Tanten:
Hej...
Inspektör Mård:
Hej.
[Gunnar kör in på Rotumfabrikens gård med lastbilen. Han går ur och in i fabrikens byggnad. Gunnar vet inte att Max är med, och ser det inte nu heller. Efter Gunnar gått in går Max av flaket och börjar gå mot byggnaden.]
[Inne på sitt kontor har Gunnar börjat plocka ihop sina saker i en stor papplåda. En städtant kommer förbi och tittar in.]
Städtanten:
Ja, förlåt mig. Jag undra bara vem det var.
Gunnar Volt:
Är inte alla lediga idag?
Städtanten:
Jo, men jag tänkte att jag går hit och gör mitt nu, så
slipper jag gå upp så tidigt i morr'n. Ja, jag tycker ändå
inte om dom här kanondagarna; det är så mycket folk överallt.
Packar han? Ska han flytta?
Gunnar Volt:
Ja. Det är slut nu.
Städtanten:
Är det slut?
[Gunnar ser nu den bild som ligger på hans skrivbord föreställande honom själv. Han läser det som står bakpå och förstår att det är den bild som skulle föreställa den som skrivit Leifs insändare.]
Städtanten:
Ja, jag hitta det där i papperskorgen i styrelserummet. Jag tänkte
att han ville spara det. Han är ju väldigt bra på det kortet.
Gunnar Volt:
Det är alltså jag...som är Leif!? Skrivet i sömnen...
Jag har skrivit det i sömnen... Leif Gunnar Volt... Ja, jag heter Leif...
Det måste vara så helt enkelt... Jag kanske aldrig har tyckt om
det här innerst inne... Jag har mått illa av det hela tiden...
Ja, så är det naturligtvis. Jag som trodde jag var stark och hård...
Att jag inte alls var blödig och samvetsöm... Men så är
det inte... Jag är Leif... Och han är inte stark eller hård...
Men han vill att det ska gå rätt till... Han vill att jag ska vara
som jag är innerst inne... En liten varm, blödig människa...
Och då ska jag väl för fan vara det också!
[Bakom Gunnar har helt ljudlöst samlats en hop folk som tittar in genom dörren, däribland Max, Mård och Nilsson. Gunnar vänder sig nu om och får syn på dem.]
Gunnar Volt:
Jag vet vem jag är...! Jag är Leif...! Jag är Leif!
[Håkan sitter och läser en tidning med rubriken 'Jag är Leif!' på utsidan och med underrubriken 'Det känns bra trots allt', i den f.d. rotumfabriken. Gunnar håller på att plocka ner diverse vapenprydnader på väggarna och sätta upp tavlor istället.]
Håkan:
Det är ett halvår sen, eller hur?
Gunnar Volt:
Ja...
Håkan:
Att du inte blev lynchad!
Gunnar Volt:
Vadå? Jag sa ju precis som det var!
Håkan:
Ja, det är det många som har gjort. Dom har blivit lynchade ändå.
Gunnar Volt:
Hur går det för dig då?
Håkan:
Ja, jag vet inte... Jag har tappat lite på sista tiden. Jag har faktiskt
blivit tvungen att ansöka om statligt stöd nu till nästa år.
Gunnar Volt:
Så staten börjar pumpa in pengar i dansbandstillverkningen?
Håkan:
Nej, det är ju tillfälligt bara... Jag känner på mig
att det kommer vända snart igen. Själv då? Hur går det
för dig?
Gunnar Volt:
Ja, som jag sa, jag blev inte lynchad. 75% av den gamla personalen har fått
jobb här och resten har kunnat omplaceras. Jag är generalagent nu
istället, så jag mår som en prins.
Håkan:
Generalagent? För vadå?
Gunnar Volt:
'Tacamoco cooperation'! Kom, ska jag visa dig.
[Gunnar öppnar en dörr i rummet. Där inne står ett dansband bestående av japaner. Det börjar spela och sjunga Dröm om kärlek.]
Gunnar Volt:
Är dom inte fina? Va? Det var ju du som sa det. Man ska inte slå
ihjäl folk, man ska slå ihjäl deras tid istället. Dom
japanska dansbanden är helt överlägsna dina svensktillverkade.
Dom tar mindre plats, tar aldrig paus, kommer alltid i tid, är alltid
artiga och glada och dessutom får man dem för halva priset. Sen
är dom helt underhållsfria också. Dom underhåller sig
själva.
[I rummets andra dörr kommer nu Doris in med Maximilian och Mjölk Limpa Russin.]
Doris:
Gunnar! Kommer du?
Gunnar Volt:
Ja, jag kommer älskling... Jag har aldrig haft det så här
bra. Dom säljer sig självt. Jag behöver inte göra nånting.
Jag kan gå ut och gå med familjen mitt på dan. Jag menar,
bor man i en idyll så ska man njuta av det. Eller hur?
[Gunnar tar MLR.]
Gunnar Volt:
Det är så roligt nu också, för Russin har precis fått
tänder.
[Gunnar, Maximilian och Doris går med Mjölk Limpa Russin i barnvagnen förbi Liljans godis, när LEF kommer utrusande med famnen full av godis.]
LEF:
Jag har massor att ta igen.
[Tanten kommer rusande ut efter honom samtidigt som han åker iväg på sin cykel.]
Tanten:
Förbannade lus!
[Biperson4 kommer förbi en bit bort.]
Tanten:
Vuxna människor, hålla på på det viset! Så var
det väl aldrig förr?
Farbrorn:
Nej, det är bättre nu... Det är det...
[Gunnar, Doris, Maximilian och barnvagnen lyfts sakta upp framför husen utan att det som lyfter dem syns. När de kommit upp övergår bilden i en exakt likadan målad bild och extertexterna börjar spelas. Leifs sång spelas.]