|
Från: Macken, del 3.
Text: Claes Eriksson
Den beiga kunden: Claes Eriksson
Fransmannen: Knut Agnred
Kommungubben: Claes Eriksson
Den förvirrade damen: Kerstin Granlund
[Den beiga kunden blir plötsligt antastad av en fransman, som med fransk accent pratar en blandning av franska och engelska. Eftersom den beiga kunden aldrig säger något försöker fransmannen ihärdigt att göra sig förstådd.]
Fransmannen:
Ah, monseiur, excusez moi, but do you can fix a french auto here? Citroën
Dejevou, just outside here? Parlez vous français?
[Den beiga kunden drar sig bakåt]
Fransmannen:
Sprechen Sie deutsch? Speak you English? Italiano?
[Den beiga kunden drar sig in i affären och stänger dörren.]
Fransmannen:
Beh! Aeh! Stupide suèdoise!
[Plötsligt kommer kommungubben med en pappersbunt i handen. Hela tiden medan han pratar försöker fransmannen förgäves flika in ett ord här och där.]
Kommungubben:
Åh, goddag, goddag, jag söker chefen, eller han kanske är på
språng någonstans? Ja, i så fall kanske ni kan framföra
mitt ärende. Det är så att jag leder en projektgrupp för
en ny motorväg här inom kommunen, ja jag måste faktiskt få
skryta lite och säga att det är jag som har ritat hela vägen
och det är ingen liten väg. Nej, hur som helst, för att kunna
bygga den här vägen så är vi tvungna att riva den här
bensinstationen. Ja, det är ju väldigt tråkigt, det tycker vi
ju alla. Ingen hade ju varit gladare än jag om vi hade sluppit, men det
gick inte. Utvecklingen måste ha sin gång. Pang! Pang! Pang!
[Han skrattar och fransmannen börjar då också skratta. När kommungubben märker detta slutar han och ser allvarlig ut.]
Kommungubben:
Ja, ja, ja. Allting står förresten i de här papperen här,
det är ett köpekontrakt. Kommunen köper helt enkelt hela bensinstationen
för 400.000 kronor. Det är vårt sista bud, hälsa honom
det, så hör vi av oss om detaljerna senare. Godmiddag, godmiddag.
[Han lägger bunten i fransmannens hand, skakar hand med honom och går. Fransmannen börjar rusa efter honom.]
Fransmannen:
Monseiur, monseiur...
[Han blir stoppad av den förvirrade damen.]
Den förvirrade damen:
Ursäkta mig, men det är så, att jag vet inte vad som hänt,
en liten spak kanske. Nej, det är krångel med "hoppa bort och
fram". Ja, det är bilen alltså, den gör inte... Äsch,
vad det är svårt att prata. Får jag sjunga istället? Kan
ni tänka er att jag har faktiskt mycket lättare för att sjunga
än att prata? Får jag sjunga istället? Va? Får jag det?
Jo, jag har en sån här liten käck sak med mig här, en musikmaskin.
[Hon trycker på en knapp på maskinen och melodin till Jag vet inte vad det ä" börjar spelas.]
Den förvirrade damen:
Hör vad fint den låter va?
[Hon börjar sjunga "Jag vet inte vad det ä'". När hon sjungit fram till "framvagnens relä. Jag vet inte vad det ä" stänger fransmannen av maskinen.]
Den förvirrade damen:
Nej, inte så.
[Fransmannen försöker säga något, men damen sätter igång maskinen och fortsätter sjunga. Under sångens gång börjar hon dansa och fransmannen hakar snart på. När låten är slut går fransmannen ner på knä, med damen på ena knät. Hon pustar ut.]
Den förvirrade damen:
Jag låter nycklarna sitta i. När blir den klar?
[Fransmannen nickar.]
Den förvirrade damen:
Ja, det ordnar sig nog.
[Hon reser sig upp.]
Den förvirrade damen:
Du, eh… Jag, eh… Jag ringer dig sen. Toudelou.
[Hon går och fransmannen vinkar efter henne. Den beiga kunden kommer in i verkstaden igen. När fransmannen får syn på honom reser han sig och rusar fram till honom.]
Fransmannen:
Monseiur, monsieur, le papier. Voila!
[Han ger papperet till den beiga kunden och rusar efter den förvirrade damen.]
Fransmannen:
Mademoiselle!