|
Från: Macken, del 4.
Text: Claes Eriksson
Roy: Anders Eriksson
Roger: Jan Rippe
Ludwig Littorin: Claes Eriksson
Caesar Silverhäuzer: Knut Angred
Conrad Haifa: Peter Rangmar
[När Roy kommer ut i verkstaden står Roger och pratar med Ludwig Littorin. Bredvid honom står herr Silverhäuzer och pianisten.]
Ludwig Littorin:
Och nu klockan fjorton ska vi alltså uppträda här.
Roger:
Ja, det vet jag inget om.
Ludwig Littorin:
Jo men, ni måste väl veta var vi ska vara nånstans, eller hur?
Roger:
Nä.
Ludwig Littorin:
Jo men det skulle vara iordning.
[Roy kommer fram till dem. Ludwig Littorin kollar i sin fickkalender.]
Roy:
Vad håller i på med här?
Roger:
Jag vet inte det.
Ludwig Littorin:
Jo, eh, vi kommer alltså från Rikskonserter, Skådebanan, Bildningsförbunden
och Statens Kulturråd. Ja, det gäller "Kultur för alla"-projektet.
Roy:
Vaddå?
Ludwig Littorin:
Har ni inte hört talas om "Kultur för alla"-projektet?
Roy:
Nä, vaddå?
Ludwig Littorin:
Ja, det går alltså ut på det att om människorna inte
kan komma till kulturen, så får ju kulturen komma till människorna,
eller hur?
Roy:
Vad pratar han om, Roger?
Roger:
Jag vet inte.
Roy:
Ähm, det är la inget tricks detta, för att ni ska få laga
bilen gratis eller nåt?
Ludwig Littorin:
Nej men, känner ni inte igen en av världens största romanssångare,
Caesar Silverhäuzer?
[Herr Silverhäuzer bugar sig lätt.]
Roy:
Hä, den gubben har aldrig vart här förut, den saken är klar.
Ludwig Littorin:
Han har uppträtt på världens största scener, på TV,
överallt.
Roy:
Ja men, det spelar ingen roll om självaste Bengt Grive kommer hit. Han
lagar inte bilen gratis för det.
Ludwig Littorin:
Caesar Silverhäuzer är en världsberömd sångare. Och
det här är hans världsberömde pianist, Conrad Haifa. Och
nu är vi alltså här, för att sjunga för er, här
och nu.
Roy:
Ska ni sjunga här inne?
Ludwig Littorin:
Ja, just det. Det var tänkt så.
Roy:
Ha, men det har vi inte hört nåt om sörru. Nä, det vet
jag inget om sörru. Nej, häpp, hä…
Ludwig Littorin:
Det…
Roy:
Nej, nej…
Ludwig Littorin:
Det skulle vara förberett.
Roy:
Ja men, vi har inte tid med sånt här nu. Vi har ett arbete å
sköta också.
Ludwig Littorin:
Ja men, ni måste ju naturligtvis se detta som en stor förmån.
Jag menar, herr Silverhäuzer här han tar i vanliga fall 8.000 kronor
för ett framträdande. Och då sjunger han ändå 22
odödliga romanser. Jag menar, om han sjunger bara en enda romans för
er här och nu, jag då motsvarar ju det… öh… säg…
öh… öh… öh… 350 kronor.
Roger:
Det är ju två nya extraljus.
Roy:
Ja, just det, det har du rätt i. Det är det faktiskt, det är
två stycken. Det har du rätt i. Ja, ja, vi ber att han kör en
låt då. Men då får ni skynda er.
Ludwig Littorin:
Ja, naturligtvis. Öh… vi ska vara här alltså?
Roy:
Ja, det går la bra. Ni kan la stå därborte?
Ludwig Littorin:
Ja, då kanske ni kan hämta alla anställda, så placerar
ni er här…
Roy:
Ja, ja, det är bara vi två.
Ludwig Littorin:
Det är bara ni två? Jag förstår, ja. Vi hämtar pianot.
Öh, kom.
Roy:
Men då får ni skynda er.
Ludwig Littorin:
Ja, ja…
[Ludwig Littorin och pianisten går och hämtar pianot. Under tiden övar herr Silverheusen lite på rösten, genom att sjunga "Ååååå" i olika tonarter. Roy och Roger sätter sig på soffan utanför kontoret. När de talar med varandra försöker de överrösta herr Silverhäuzers röstövningar.]
Roger:
Men, vi klarar ju inga amorteringar.
Roy:
Nej, men var… var inte så tarvlig nu. Du hörde vad han sa. Det
är gratis, detta.
Roger:
Jag tycker det är onödigt ändå.
Roy:
Nej men, du får ju ställa upp nu. När staten ställer upp
med lite kultur.
[Ludwig Littorin och pianisten kommer in med pianot och ställer ner det med ett "plingande". Herr Silverhäuzer tystnar.]
Ludwig Littorin:
Caesar Silverhäuzer kommer nu att framföra Tito Pfinkelpfeffers Romans
nr. 3…
[Herr Silverhäuzer viskar något till Ludwig Littorin.]
Ludwig Littorin:
…12. Var så god.
[Pianisten börjar spela och herr Silverhäuzer sjunger Romans nr. 3 eller 12. När han är klar applåderar Ludwig Littorin.]
Ludwig Littorin:
Tack. Strålande. En stor applåd för herr Silverhäuzer…
[Han märker att Roy och Roger inte applåderar och blir lite tveksam.]
Ludwig Littorin:
Ja… Tack i alla fall. Så där ja. Då var vi klara här.
Nu ska vi se, nu ska vi till… öh… järnaffär'n och sen
ska vi till plantskolan. Ja, ajö, ajö, vi bär ut pianot.
[Herr Silverhäuzer går och Ludwig Littorin och pianisten följer efter honom, bärande pianot.]
Roy:
Roger.
Roger:
Ah.
Roy:
Om du fick välja på att den här gubben sjöng en låt
till för dig, eller två nya extraljus, vad skulle du välja då?
Roger:
Det skulle räcka med en ficklampa.
[Roy reser sig.]
Roy:
Ja, jag säger som farfar sa när han hörde en operasångare
en gång: Det är la inte lätt å sjunga, om en måste
yla som en gris hele tiden.
[Roy yl-sjunger och tar några sprättiga danssteg. Eftersom han står precis bakom dörren till affären får han denna i baken, när tvätt-kunden slänger upp den. Därför ramlar han framlänges.]