|
Från: Resan som blev av
Allan Preussen: Claes Eriksson
Nej Gunnar: Per Fritzell, Peter Rangmar, Knut Agnred, Jan Rippe, Kerstin Granlund
Farbror Frej: Anders Eriksson
Allan Preussen:
Jaa, jag tittade in för jag såg att det lyste. Ja man ser ju
bättre när det lyser. Så därför gjorde jag det. Vad
härligt det är nu, ute. Och vad vänliga och fina alla människor
blir när det våras så här. Jag var ute här och promenerade
i eftermiddags i omgivningarna här och då mötte jag en sån
sympatisk och trevlig gentleman som stannade framför mig och så sa
han så vänligt:
- Ska jag hjälpa farbror med fåtöljen? Jaa, det har jag aldrig
varit med om förut. Så han var med mig flera timmar och bar omkring
där. Ja, det var väldigt praktiskt. Ja det är en härlig
tid, våren. Solen skiner, fåglarna spelar cittra. Jag blev så
tagen, jag läste en sån fin vårdikt som jag tänkte jag
skulle få läsa för er. Jag läste den hos doktorn när
jag var där för åtta år sedan. Jag kommer ihåg den.
Det var en gammal tidning från 1936. Dom har ju inte råd att ha
nya tidningar hos doktorn, inte min doktor i alla fall. Jag vet inte vad han
gör av pengarna men tidningarna är gamla och fina men det är
roligt att läsa dom ändå. Den var så fin. Den hette Fortplanteringen
den här dikten. Ja det var en väldigt liten påpasslig fin vårdikt.
Den var så här:
[Han läser Fortplanteringen]
Härligt! Rim och rytm och takt och ton. Och varje rad slutar på samma ställe. Det är så skönt, som dom andra alltså. Jag tycker om symmetri, när det är liksom ordning och reda. Det är härligt, ja. Jag brukar skriva sådana här julklappsverser på julklapparna. Väldigt stor lycka med det i bekantskapskretsen hemma. Jag hade en sån fenomenalt fin sån julklappsvers i julas. Den var så här:
Jesus låg i stallets krubba
här får du en bandyklubba
Vad dumt. Så var det ingen bandyklubba. Det var en hjälm. Det var så roligt. Och alla var så förvirrade. Ja det var så roligt. Och dom sa det. Ja det var väldigt lyckat alltsammans. Det är mycket som är roligt. Jag tycker om teater också. Jag är väldigt förtjust i teater. Ja jag har spelat teater i min ungdom. Jodå, jag var med i en liten cirkel som ABF hade hand om. Ja det var en liten, väldigt liten cirkel, det var en halvcirkel. Ja. Det var några ungdomar där och så var det jag då. Ja jag var också ungdom förstås. Det förstår ni. Det var innan jag blev könsmogen, tror jag. Jag kommer ihåg det för jag vet att jag tänkte då att jag skulle haft glädje av att vara könsmogen. Jaja men nu var jag inte det och hon fick det bra på annat håll. Jodå så var det med det. Men vi hade det väldigt trevligt där på teatersällskapet. Vi spelade bl a en så fantastiskt intressant pjäs där för oss ungdomar. Det var en historisk pjäs som började på 1100-talet och galloperade genom alla seklerna ända fram till nu. Fast det var då. Ja det förstår ni, det kan inte fortsätta ända fram till nu. Då hade jag ju fått komma in senare... Jo så hade det absolut blivit. Jodå. Och om den hade fortsatt ända fram till nu fast då, om ni förstår vad jag menar, alltså nu fast då alltså. Då hade det ju blivit science fiction och det visste inte vi vad det va, då, alltså. Så vi slutade medans vi visste vad vi höll på med, kan man säga. Det är det många som skulle göra. Det slog mig faktiskt. Men det gjorde vi alltså. Men det gjorde vi framsynta som vi var, ungdomar där. Ja, det var en väldigt trevlig pjäs. Den hette Ska vi dela ett äpple Wilhelm Tell? Ja ni känner till Wilhelm Tell va? Ni vet det var han som hade ett armborst. Ja det betyder ju inte då att han hade hår under bara en arm. Nähä nä så var det inte med honom alltså. Han hade hår under båda armarna jojomensan. Nä det här armborst som han hade det var ett vapen som dom använde i striderna på 1100-ta... ja det kunde ju det där andra vara också, om man tänker efter, ett vapen. Man kommer ut där på slagfältet på 1100-talet så visar man ena armen så här och så visar man andra och så har man inget hår där. Då blir fienden konfys och måste springa hem och slå i böcker och se vad är det för pellejönsar vi möter idag? enarmhårad fiende, det har vi aldrig mött förut. Hur gör man med dom? Det blir en väldigt avancerad form av psykologisk krigföring kan man säga där. Men det var kanske inte så bekant på 1100-talet, med den sortens krigföring, nä. Ja i alla fall var det Wilhelm Tell vi pratade om. Ni kom ihåg historien. Han hade ju en sån otur med sin son. Sonen hade ju fått en utväxt på huvudet om ni minns? Det växte upp ett äpple på huvudet på pojken. Hemskt konstig historia där. Förmodligen hade nog inte pappa Wilhelm varit riktigt uppmärksam vid sexualundervisningen i skolan. Så han hade kanske ympat sin fru istället. Ja det är ju fullt möjligt faktiskt. Det kan ju hända dom hade det på schemat: ymping. Ja så han hade missförstått det där på nått vis. I alla fall så bestämde han sig tillslut för hur han skulle få bort det här, för det var väldigt obehagligt för pojken och gå omkring med det där äpplet. Så pappan bestämde sig för att: Jag skjuter bort det med mitt armborst, sa han. Dom hade ju inga kirurger att springa till på den tiden. Och det tog vi fasta på i vår lilla pjäs. Så vi ställde upp pappan på ena sidan scenen och så sonen bakom ett träd på den andra, ja framför trädet förstås. Annars så såg han ju inte pojken. Ja. Det var några föreställningar när vi ställde honom bakom trädet men då var det ingen som såg honom. Men han ställde honom framför trädet och pappan där också. Medan han siktade var det olidligt spännande. Publiken satt och höll i bänkarna och svettades nästan... ja det var obehagligt. Och precis när det var som mest spännande så kom jag in som Hannibal över Alperna på en elefant som jag hade byggt av ett gammalt akvarium som var så här stort så hade jag hällt tapetklister på och hällt ut en dammsugspåse över så det var ludd över alltihop. Och så en dammsugarslang som snabel och så hade jag min lilla bror som heter Stellan och gick där inne alldeles ihopvikt och galloperade fram och så sjöng jag elefantsången. Den var så här:
Jumbo hade fått sin gylf krympt i tvätt gylf krympt i tvätt
Lisa frågade: vill du låna en pincett ja det vill jag, sa Jumbo
Ja den var så dum. Vållala... Ja jag brukar göra så här lite då och då för att huvudet ska hamna i mitten. Ja det är en liten träningsövning som jag har. Så, tack för det. Ja. Nu ska vi gå vidare här. Och nu är jag så glad att jag ska dela en härlig musikupplevelse med er. Jag har inte kunnat motstå frestelsen att ta med en liten grupp hemifrån kvarteret hit. Ja vi har en liten samfällighetsförening där jag bor och dom har uppträtt på våra årsfester. Och det är så förtjusande trevliga sympatiska människor och dom utövar musik på ett alldeles fantastiskt sätt. Och dom är både trevliga och musikaliska och det är ju nästan aldrig det går och kombinera. Så nu har jag tagit hit dom ikväll. Och här kommer dom: den genomsympatiska sånggruppen Nej Gunnar!
[Nej Gunnar sjunger Visst faller regn]
Ja det är så trevligt så hälften hade varit för mycket bara det. Ja jag sitter här och funderar, hade inte ni en genomsympatisk och trivsam kvinnlig solist?
Per, Peter, Knut och Jan:
Jo visst Allan, hon kommer här.
[De sjunger Resan som blir av]
Allan Preussen:
Det var nog det finaste jag hört i hela mitt liv. Härligt. Spricker
ut falskt men ändå rent. Jag vet inte hur dom gör. Ja nu ser
jag det är många barn som sitter och undrar blir det inget för
oss? Det har ju varit väldigt allvarlig underhållning, väldigt
moget syftande. Seriös underhållning hela tiden. Inte så barnsligt
uppsluppen som många kanske hade hoppats och vi är ledsna för
det men vi blir ju också äldre hela tiden. Ja, jag ser här sitter
en liten flicka och skruvar på sig och här sitter en pojke med skägg.
Det växer i värmen hela tiden. Jodå. Vi har tagit fram det finaste
vi vet för dom små. Här kommer han: Hå och hej med farbror
Frej!
[Farbror Frej gör ett Mellanmål]
Nej, man ska inte ta ut steken innan den är färdig. Det är så sant som det är sagt. Vi tar en farbror Frej till.
[Farbror Frej gör en Fläkt]
Ja det skulle man vilja se in i den hjärnan. Det är nog både det ena och det andra.
Nu måste vi börja förbereda avslutningen. Orkestern går ut och förbereder sig. Det ska jag också göra. Men innan dess så vill jag bara... för att det varit så fantastiskt trevligt här ikväll skulle jag bara vilja göra en liten sak. Jag skulle vilja ta ett kort på er allihop, som minne. Ja jag har fått en ny fin kamera. Jag tänkte jag skulle få prova den. Och så... Jag ställer mig här i mitten så kommer alla med. Ja det är ett sånt här vidvinklat objektiv. Så man kan fotografera sig själv i rumpan. Det gjorde jag. Jag trodde det var en fruktkorg. Nä ni får sitta still annars blir det suddigt sa fotofarbrorn. Nu ska vi se. Nu ska vi organisera... vi ska va glada... ni ska säga ost. Nu ska vi se här... alla på en gång. Nej jag hann före. Jajaja... Åh, det kommer ut med en gång här. Det är sån här polarojd. Den framkallar innan man har tagit kortet. Otroligt effektivt. Inte som det var förr när man fick gå till fotoaffären och så var det inte färdigt och fick man gå tillbaka nästa vecka och så var det inte färdigt och så fick man komma tillbaka nästa vecka och så var det inte färdigt då heller och kom man tillbaka och då var det inget bra. Men här gör det ingenting för att här ser man med en gång om det blev bra. Det blir inte bättre för att det går fortare menar jag. Det här är ju tagit redan men man kan ta ett nytt kort och då kan det bli bra. Det är så dom har tänkt det nämligen. Ja där kommer ni allihopa. Då ska jag bara samla mig inför avrundningen. Vi ska försöka sluta som vi började, med nationalsång. Det är ju det pampigaste man kan tänka sig. Och vi har tagit fram den finaste vi visste. Nämligen den fulländade hymnen för hela jorden.
[De sjunger Turderlands hymn och nationalsång]