|
Text och musik. Claes Eriksson
En tonsatt veckotidningsroman
Där stod hon med blossande rodnande kinder, när Mortimer stövlade
in.
Hans ögon såg ut som två gnistrande blixtar mot ansiktets brunröda
skinn.
-Jag älskar dig, skrek han, -förbannade krig som gör att jag måste gå.
-Åh Mortimer, sa hon, -En enda minut, det kan du väl ge mig ändå.
Och på en enda minut fick hon ut absolut mycket mer än hon nånsin
fått.
Hon tyckte till och med det var befriande skönt när Mortimer äntligen
gått.
Men han var listig och gick aldrig ut i nåt krig, han gick bara till
närmaste hus.
Brutalt klev han in till flickan där inne som just tagit av sig sin blus.
-Jag älskar dig, skrek han, -förbannade krig som gör att jag måste gå.
-Åh Mortimer, sa hon, -En enda minut, det kan du väl ge mig ändå.
Och på en enda minut fick hon ut absolut mycket mer än hon nånsin
fått.
Hon tyckte till och med det var befriande skönt när Mortimer äntligen
gått.
Han gick till huset breve och klev in genom dörrn så det small omkring
stövlarna hans.
Därinne stod sex unga flickor som alla försjönk i den djupaste
trans.
-Jag älskar er! skrek han -Förbannade krig, ja nu är det bråttom minsann!
Åh Mortimer, sa dom, -En enda minut, ja tio sekunder per man.
Och på en enda minut, fick dom ut absolut mycket mer än dom nånsin
fått.
Dom tyckte till och med det var befriande skönt när Mortimer äntligen
gått.
Så återstod bara ett litet hus att besöka, förunderligt
stark klev han på.
-Här har ni mig!! skrek han, men sen blev han tyst och han vände sig
om för att gå.
Därinne satt nämligen prydligt församlade, alla dom flickor
han mött.
Åh, redan tillbaka från kriget? sa dom, men så synd att du
inte har dött!
Och på en enda minut, absolut inte mer, låg Mortimer död som
en sill.
Och alla flickorna gick, men tre kvartal senare, den 27e april:
Då föddes till allmän förvåning 28 små Mortrimrar till….